Allemansrätt och köpsjuka.

S/Y Ariel IV 2000-01-09

Resebrev 79: Allemansrätt och köpsjuka.

En maorilegend berättar om halvguden Maui som åkte ut för att fiska med sin magiska fiskekrok. Den var gjord av hans trollkunniga mormors käke. Snart fångade han, efter hård kamp, en ofantlig fisk. Den fisken blev Nordön i Nya Zeeland, kallad Te ika a Maui (Mauis fisk) av maorierna. Sydön var kanoten som Maui satt i, vid namn Te waka a Maui. Den lilla ön Stewart Island alldeles söder om Sydön kallades Te punga a Maui. Stewart Island var ankaret som höll Mauis kanot när han halade hem sin stora fisk. Så skapades Nya Zeeland,enligt maoritradition.

Ariel är förtöjd vid fisken, i Whangarei. Nu har vi hittat stadens parker och grönområden. Vad som såg ut som en barackköpstad i ett industriområde, visade sig vara ett pulserande handelscentrum för bönder och bybor från ett stort omkringområde. I Whangarei centrum kan folk lättillgängligt inhandla presenter och lyxprylar lika väl som nödvändigheter till traktorn eller hushållet. Runt och utanför handelsområdet ligger parker och boområden utströdda. Och ytterligare utanför en mängd "scenic reserves"; underbara naturområden med vandringsvägar. Vart och ett bär namn efter den gubbe som donerat det. Att donera naturområden tycks vara det vanligaste sättet att bli odödlig på här.

Hela Nya Zeeland är fullt med vandringsleder och naturupplevelser. Men ingenstans får man slå upp sitt lilla tält impulsivt. Vår svenska allemansrätt är en gåva till folket som inte kan uppskattas nog. Att som vandrare behöva hitta en campingplats eller en övernattningsstuga och betala över hundra kronor för familjen varje natt, är pyton. När Jens fyllde elva år var hans högsta önskan att få övernatta i tält med kompisar från amerikanska båtarna "Syren", "Atu" och "Cygnus." Sagt och gjort.

Med modig företagsamhet vandrade vi ut i närmaste skog med nio barn, ryggsäckar och campingutrustning. I en vacker glänta vid en å lekte vi hela eftermiddagen och vispade grädde till den medhavda födelsedagstårtan. Jens var glad, glad. När mörkret sänkte sig smög vi diskret upp tälten i en hörna. Ingen annan människa syntes till. Vi sov gott till dess ljuset började strila in. Jag vaknade och hörde plötsligt en väldig massa ljud; joggare som sprang förbi, människor som pratade på avstånd och en hund som skällde. I varje ögonblick väntade jag mig att någon naturvårdare skulle rycka upp tältfliken och be den ansvarige att komma ut för att få sin dom. Gryningstimmarna rullade mycket långsamt. Min gammaldags "ordentliga" uppfostran fick mig att lida kval. Inget hände. Barnen vaknade klockan nio.

Vi rev tälten i lugn och ro. När vi gömt campinggrejorna under en handduk och åt frukost i gröngräset, blev det stilla i min mage igen. Vandrare hälsade oss med glada tillrop. Jag berättade historien för Åke som är inflyttad hit från Boden. Han skrattade och sa att nyzeeländarna inte är "såna". Och att vi alla behöver göra lite odygd ibland. Snart ska vi storvandra med familj och tält. Då tänker vi öva oss i att "göra lite odygd".

Efter lyckliga månader på resa med konservburkar, fransiga handdukar och hål i kalsonger och tröjor har vi inte kunnat motstå västvärldens överflöd. Inte visste jag att det var så härligt att ta på sig en alldeles ny slät färgmättad tröja. Barnens egna pengar har snabbt försvunnit i sport- och leksaksavdelningarnas kassaapparater. Elektroniska affärer innehåller otroliga mängder av gubbar och monster som rusar fram över olika spelskärmar. Ariel har fått nya fungerande saker. Jultomten hade en hel del i sin säck. Fast han inte skulle. Och så köpte vi en teve. Fast vi kanske inte skulle. De läckra jättebåtarna i Americas Cup seglade så förföriskt över rutan hos hamnkaptenen. Vi stod hos honom och hängde och hängde.

Visserligen ska vi åka ner till finalerna i Auckland men det är spännande att se hur det går innan dess. Himla konstigt att se och höra en teve i vårt hem igen. Den skapar direkt många diskussioner om vad man ska och inte ska. Vi har åter blivit mobiltelefonägare och nästan bilägare. Det känns inte kul. Billigaste sättet att ta sig runt vårt tillfälliga nya hemland är tyvärr med bil. Seglarkompisar har köpt den ena kärran efter den andra för några tusenlappar. Svenska Ann-Kristin och Lasse lämnar sin båt för att hälsa på därhemma under två månader. De behövde någon som tog hand om bilen. Vi hade tur och slapp ta ägaransvar för en landmaskin. I jämförelse med vår budget var verkligheten förra månaden det dubbla. Nu letar vi efter inkomstkällor. Vår högskoleutbildade seglarkompis Valery har fått jobb som servitris på restaurangen här intill. Hon tjänar fyrtio kronor i timmen och verkar ha roligt. Flera av seglarna i hamnen jobbar på lokala båtbyggerier. Christian funderar på att bli kringresande fruktplockare som en holländsk seglarkamrat påstår är lukrativt. Vart tog lugnet från Söderhavet vägen?

Birgitta Boye-Freudenthal