Hemma; nya ord, mobiler och minnessaker.

Ariel IV 2001-09-02

Resebrev 164: Hemma; nya ord, mobiler och minnessaker.

Ett nästan nytt ord vi hört många gånger sedan hemkomsten är "utbränd". Många människor verkar vara det. Eller har de "bara hamnat över sin kompetensnivå" som en förnumstig kollega påstod. På tre veckor har vi träffat fem personer som medan vi varit borta skiljt sig, mitt i livet. Två av dem har fått, eller väntar, barn med ny partner. Ytterligare två har ny man eller kvinna. Alla fem strävar med sin oro för hur skilsmässan påverkar de "gamla" barnen. Alla fem är synnerligen duktiga och idérika på sina jobb. Alla fem säger sig ha ändrat livsstil: "Nu lever jag med min nya familj. Jobbet sköter jag så bra jag kan. Men inte på övertid mer. Föreningsliv, styrelseuppdrag och kvällskurser har jag helt slutat med. Och tänk, jag verkar sköta mitt vanliga jobb mycket bättre. Plus att jag själv mår bra." Mina tankar går igen till Polynesien där meningen med livet var människorna nära; familj, släkt och bygemenskap. De arbetar så lite som möjligt och ägnar sin tid åt hemmet och byn. Kanske är det lättare att leva och "lata sig" i evig sol och värme men varför måste vi i Norden organisera och omorganisera, effektivisera och rationalisera så in i norden. Blir vi lyckligare? Fast igår sa en chefsperson att nu är det rumsrent att jobba bara sina åtta timmar. Så var det inte när vi for. Andra nya ord vi stött på är dogmafilm, dokusåpa, samt suger fett. Dogm och dogmatisk trodde vi var något dåligt. Men det är visst nåt nytt och bra, med rörlig kamera.

Dokusåpor har vi sett att folk ägnar sig åt i olika varianter över hela västvärlden, men vi visste inte att det heter så. Robinsonarna i Nya Zeeland, Australien, USA och Canada liknar mycket de svenska tevehjältarna. Vi lever hellre Robinson själva, på Maldiverna. Tre dagar där med mest kokosnötter och harpunerad grillad fisk var en stor upplevelse. Utan kameror. Att skolan "suger fett" på högstadiet kommer vi ihåg. Vet du vad det betyder? Fråga en tonåring.Folk har blivit mer tillgängliga per telefon. På jobbet får jag nästan alltid tag i den kollega jag söker. även cheferna. De andas och pustar andfått i andra änden eller också hör jag tåg eller restaurangljud i bakgrunden. Ibland säger deras egen röst. "Jag kan tyvärr inte svara men.. "

Hemma sitter tonåringarna och skickar billiga meddelanden till varandra på sina apparater. Veckopengarna räcker inte till. Mobilen gör sitt segertåg över världen. Vi såg dem i massor i alla västländer, men också i Singapore och de asiatiska länder som tror att västmänniskor är lyckligare. Någonstans sitter Mammons medhjälpare och gnuggar händerna. Vi packade upp de första paketen från båten med minnessaker från resan. Fågelbilder från Shetlandsöarna, en stor flagga från Skottland, bilder på franska fyrar, indianbroderier i starka färger från San Blas, Panama, värmeviftare av palmblad, och den utsirade kavaskålen från Samoa, benhalsband och flätade brickor från Tonga, bumeranger och didgeridoo från Australien, tamtamtrummor och grisklubba från Vanuatu, trämasker från Indonesien, pappersdrakar från Thailand, kryddor från Sri Lanka, tyger i lokala färger och mönster och kokosnötskålar som vi gjort själva. Minnen strömmade över oss inför varje sak. När vi hittade de svarta lite ojämna pärlorna från Tuamotu, inlindade i toapapper i en gammal filmburk, fick jag tårar i ögonen. Dagarna när vi fridök i timmar, efter pärlor i Raroias varma lagun, känns avlägsna. Många stora ostron fick vi upp. Med skimrande pärlemorskal inuti men tyvärr inga pärlor. Ur de stora skalen sågade vi ut halssmycken. Jens gjorde en sjöhäst. I födelsedagspresent fick jag en pärla som "felaktigt" vuxit in i sitt pärlemorhölje. Eric hade filat den till att likna en stor glänsande vattendroppe.

Några långseglare bytte till sig pärlor från en ung pärlfiskare, mot whisky. Det ville inte vi. Med vanliga pengar räknat kostade pärlorna flera hundra. Vi köpte andrasortering och gladde oss lika mycket åt dem. Senare i de tjusiga turistaffärerna på Tahiti såg vi de svarta pärlorna infattade i smycken. Där handlade det om tusentals kronor. Nu ligger alla våra minnessaker fint och torrt i kökssoffan, i väntan på att få pryda ett eget hem någon gång...

Birgitta Boye-Freudenthal