Myterna kring långfärdsegling.

Ariel IV 2001-09-09

Resebrev 165: Myterna kring långfärdsegling

När vi seglade från Sverige för mer än tre år sedan, trodde vi fortfarande att vi skulle njuta mycket under resan av att "bara vara". Att vi skulle sitta på däck i solen med ett glas kallt vitt vin och läsa goda böcker, ofta, ofta. Båda våra gitarrer var med och vi skulle äntligen få tid att lära oss spela ordentligt. Visst spelade vi en hel del på fester i olika sittbrunnar, eller under någon palm på stranden. Men nya låtar hann vi aldrig lära oss. I solen kunde man inte sitta. Det var för varmt. De goda böckerna tog slut och i marinornas bytlådor fanns nästan bara amerikanska bestsellers eller deckare. Hjältinnan var alltid oerhört vacker och framgångsrik och hittade efter många förvecklingar den perfekta mannen. Deckaren var utan nyanser; hård, smart och snabb. Att "bara vara" hann vi inte så ofta. Långseglarlivet var fullt av skola, båtjobb, vardagsrutiner, utflykter, fester och människomöten.Det stod i alla långseglarböcker om de perfekta passadvindarna över Atlanten och Stilla Havet och om hur båtarna gled fram med två försegel utspirade åt varsitt håll. Så trodde vi att det skulle vara. Och ljumma monsuner i Indiska Oceanen. över Atlanten seglade vi visserligen med två försegel som vingar, men i expressfart med en evig kuling i häcken. "Ariel IV" gungade så vi nästan ramlade ur kojerna. över Stilla Havet skjutsade oss faktiskt en näst intill perfekt passadvind. På Indiska Oceanen blåste det inte alls. Vi gick för motor större delen av vägen. "Ariel IV" var välutrustad inför resan. Sedan gammalt fanns en hel del.

Båten hade varit runt jorden en gång tidigare med sex unga danskar. Inför vår resa köpte vi till ytterligare grejor. Annonser, om de utmärkta instrumenten och de välfungerade tillbehören, var alltid stora och i fyrfärg. Efterhand som vindrodret, segel, kompressorn, generatorn, watermakern, VHF:en och en massa småsaker gick sönder insåg vi att ingenting var anpassat till oceansegling. Möjligen för fem veckors semester i skärgården. Att få tag i reservdelar eller lagningshjälp på öar eller i mindre hamnar var näst intill omöjligt. Alltför många båtar låg veckovis och väntade på reparationshjälp. Att någon tillverkare eller återförsäljare skulle ge bra service efter en vanlig enkel förfrågan är en dröm vi fortfarande har. De lovade runt men höll mycket tunt. Naivt nog inbillade vi oss att alla långfärdseglare skulle vara spännande människor eller åtminstone självklart lika oss, eftersom de valt samma äventyr. Och visst fanns det härliga människor, men inte så väldigt många fler än hemma, procentuellt sett. En del satt mest på sin båt och ugglade eller var seglande tristbullar. Gruppen långseglare är precis så heterogen som vilken annan grupp människor som helst. Och budgetseglarna som vi läst så mycket om. De som alltid låg för ankar och kunde leva på fisk, ris och kokosnötter i evigheter. Ambitionsmässigt finns de nog men inklareringsavgifter, hamnavgifter, avgifter till immigrationsmyndigheter och turistpriser på mat sänkte de flesta budgetseglarna. Livet ombord kostade till vår stora besvikelse, lika mycket som hemma, utan de fasta kostnaderna förstås. Dom gick åt till reparationer.

Nya cruisingbåtar, speciellt de amerikanska, är lyxigt utrustade med tvättmaskin, teve, obegränsat med vatten, frys, fåtöljer och stora mjuka sängar. Och besättningarna kopplar in elektricitet så ofta de kan, varhelst det finns en marina. Kanske finns det inget motsatsförhållande mellan komfort och äventyr som vi trodde. Många, många långseglarmyter blev avlivade under resan men ändå sjuder våra sinnen av glädje när vi tänker på alla goda stunder, upplevelser och människomöten. Kanske fann vi vad vi sökte på de lugna nattvakterna när båten stilla gled fram i fem knop, i en lätt rullning från sida till sida med lätta ljud av vågskvalp och ett svagt månljus som hjälpte oss att urskilja konturer. Då styrde tankarna mot existensens grundfrågor, bort från orättvisor, orättfärdigheter, gräl och bråk. Då kom dom stora tankarna, lätt och naturligt. Svaren på alla frågor blev enkla och välformulerade. Var det kanske målet med resan, att få veta att dessa stunder finns. Nu gäller det att hitta dem, i vardagen här hemma.

Birgitta Boye-Freudenthal