Hemma; kramar och frågor.

Ariel IV 2001-08-26

Resebrev 163: Hemma; kramar och frågor.

Nu är världen full av kramar, och frågor. Alla, kända och okända, ger oss bamsekramar och hälsar oss välkomna hem. På gatan får vi kramar av avlägsna grannar, som för tre år sedan bara bytte några hälsningsord med oss. På jobbet får jag kramar av kollegor som jag bara samarbetat med någon enstaka gång. "Har tre år verkligen gått. Det är inte klokt", säger de. Och så alla kramar av nära kollegor, vänner och vänners barn som blivit jättestora. Efter kramen kommer frågorna: "Hur känns det? Hur har ni haft det? Måste ha varit härligt. Har ni råkat ut för någon storm? Var ni rädda någon gång? Vi läste att ni simmade med hajar. Vad var det mest spännande? Skulle ni ha kunnat stanna för gott någonstans? Ska ni segla igen?" Ofta ställs frågorna i situationer där vi bara har fem minuter att prata på, innan middag eller något viktigt möte. Vi försöker svara alla så ärligt, och fort, som vi kan. "Vi har haft det underbart, om man ser till helheten. Ja, det var fantastiskt härligt. Den enda riktiga storm vi råkade ut för var i Medelhavet, då vi tog ner seglen och bara låg och drev i ett dygn. Nja, vi var aldrig rädda i hårt väder eller så, men i mötet med pirater och krokodiler var vi riktigt rädda. Inför simmandet med hajar fick vi lära oss umgängesregler och behövde aldrig vara rädda. Mest spännande var nog besöket hos folket på Vanuatu; palmbladshyddor med stampade jordgolv, matlagning över öppen eld, träsniderier, rituella ceremonier och danser, ett vardagsliv liknande det som vi föreställer oss att man levde i Europa, i forntid. Förutom den tropiskt frodiga växtligheten förstås. Nej vi hittade ingenstans vi skulle vilja stanna för alltid. Möjligen Western Samoa i så fall. Javisst ska vi segla igen. Men inte långt, innan barnen klarar sig själva." "Det låter fantastiskt. Vi hoppas att ni håller föredrag så vi kan komma och lyssna.

Ska ni skiva någon bok?", blir ofta nästa fråga från vänner och arbetskamrater. "Vi vill gärna berätta med bilder, om vår resa, men vi vet inte riktigt hur mycket vi hinner i höst. Ja, vi har kontakt med ett förlag och börjar skriva nästa vecka. Men med alla förlagstekniska omgångar och ett marknadsföringsvarv, kommer boken tyvärr inte ut förrän i september nästa år.

Vi flyttade från Pennegårds vardagsrumsgolv ut till Ryttartorpet. Ett fyrtiofyra kvadratmeter stort soldattorp i korsvirke, från början av artonhundratalet. Varm gemenskap i storfamilj byttes mot ett mysigt eget litet hem. Med god vana från båten var det lätt att få plats med våra få pinaler. även om ett hus saknar de finurliga fack i varenda litet hörn, som en båt är utrustad med. Rasmus och Jens delar sovkammaren. Eric och jag sover i utdragssoffa. Christian bor tills vidare kvar hos andra vänner. Eric har stora bulor i huvudet. Han har slagit i takbjälkar och dörrposter som sticker en bra bit nedanför hans längd. Varmt vatten och egen dusch har vi fått. Torkade blommor och vackra gamla skåp. Trasmattor och rutiga dukar. Vi skulle kunna ställa upp för ett hemma hos reportage. Stockrosor runt knutarna och en pytteliten trädgård. Vännerna "jordade" oss här och gav oss ett riktigt jordnära boende. Den nordiska sommaren består, i all sin underbara grönska. Vi sitter som så många tidigare utanför stugknuten och njuter. Upplevelsen av att hela världsomseglingen kanske bara var en dröm, dyker upp. En overklighetskänsla kring tankarna på Söderhavet och Sydostasien, och på våra vänner som fortfarande är kvar därute. Som seglar fria som vinden; vart de vill, när de vill. På de busiga delfinerna som leker runt fören. Mary, David och deras barn på kanadensiska "Synchronisity" seglar fortfarande omkring bland Medelhavets öar. Vi har pratat med dem för sista gången, via kortvågsradion.

På Ariel IV i Råå hamn bor Bimme och Inger. Deras båt "New Life" ligger i Thailand och väntar på att besättningen ska dyka upp med nya pengar på fickan. Vi tyckte det var onödigt att hårt hopjobbade pengar skulle slösas på lägenhetshyra. Bimme och Inger skrattar brett när våra tankar om att resan kanske var en dröm dyker upp. De berättar historier om exotiska platser som vi alla har besökt och får oss att glömma var vi är. Jag förvånas över att inte se några turkosa laguner, när min blick lämnar dem. Havet vid Råå är gråblått.

Birgitta Boye-Freudenthal