Hemkomst.

Ariel IV 2001-08-05

Resebrev 160: Hemkomst

Obeskrivligt, fantastiskt, otroligt, extraordinärt, underbart, sagolikt, makalöst, himla härligt var det, att komma hem. Och vemodigt. Från Kielkanalen smög vi upp i öresund till förhandsträff med farmor och farfar som vi inte sett på tre år och Christian, vår äldste son, som vi inte träffat sedan Australien. Han flög hem därifrån till fortsatt skolarbete. Vi fick kramvärk i överarmarna. Erics syster Syss överlämnade två meter höga blommor som knappt fick plats i kajutan. En mjölspann upphöjdes till vas. Farmors rulltårtor med sylt av Kävlingehallon tog slut på fyra minuter. Sedan kom reportagetidning och lokalteve. Sista natten sov vi inte mycket. Små sjöstjärnor busade i magen. Flaggspelet var förberett i rätt ordning. Nationalitetsflaggor från fyrtiotvå länder låg sammankopplade i en prydlig hög. Jättestora svenska flaggstångsflaggan som hissas i topp låg i en gammal ölback bredvid klubbflaggorna från Jordenruntseglarna, Oceanseglarklubben, Langtursejlerne, Kryssarklubben samt Lomma och Råå segelsällskap. Rasmus och Jens tog på sina finaste kläder. Det diskuterades om Christian verkligen skulle få visa sig på däck, efter bara två års segling. Eric och jag tog på kortbyxor och sliten tröja. Mina antivindflätor stod rakt ut som vanligt. Fendrar och förtöjningstampar låg redo. En halvtimme innan utsatt tid satte vi alla segel och styrde i sex knop de sista tre sjömilen in mot Råå. Tutande vänner mötte i båtar. Piren vid inseglingsfyren var full med folk. Oj, oj nu var det stora ögonblicket inne. Seglen kom ner och vi hissade riggen full med flaggor. Rasmus, Jens och Christian klättrade upp i masten och stod fastselade, vinkande på första vantspridaren. Solen sken, flaggor fladdrade, Björn sköt inseglingssalut med kanon från kajen, massor av människor vinkade och hurrade från båda sidor, "välkommen hem" stod målat på stora banderoller och skyltar. Vårt livsäventyr; alla drömmar, upplevelser och möten samlades i en liten gråtklump. Bilder av turkos laguner, palmer, vita atollstränder, böljande fiskstim, busande del

glare från hela världen rasade genom huvudet. Sen såg vi på riktigt. Familjen och alla vännerna på tilläggningsbryggan. Två hoppade i sjön. En del var sig helt lika, många hade blivit rundare, några hade blivit gråhåriga eller tunnhåriga. Men barnen, barnen! Vem var vem? Jens kände nästan inte igen sin bäste kompis Mathias. Småflickorna hade blivit kvinnor. Vi skrattade och grät och kramade och kramade och kramade. Och fick knäckebrödsmedaljer, Kalles Kaviarstafetter, gammeldansk, ängsblommor, champagne, svenska böcker, Skånerost, matjessill och mera blommor. Ansikten omkring oss skrattade och grät också. Sen kom de som vi inte känner och gratulerade. Många tackade för resebreven och sa att de läst alla. Det kändes härligt att ha kunnat dela med sig av resan. Bosse från Sydsvenskan som vi mailat med i två år fick ansikte och jag fick en puss. Långseglare hade rest hit från Stockholm och seglarfamiljer hade rest hit från Skånes alla hörn. Vi blev filmade och plåtade på längden och på tvären. Människor jag aldrig sett förr kramade mig hårt. Vi var rörda långt in i hjärtat. Tänk att så många människor kommit för att vara med om vår hemkomst. Värme och glädje strömmade mot oss. Aldrig förr har jag varit i centrum för en så massivt positiv känslostorm. Sen kom alla frågorna; "Hur känns det att komma hem? Vad var det mest fantastiska på resan? Var ni rädda någon gång? Vilken upplevelse var den värsta? Kunde ni verkligen simma med hajar? Kommer ni att ge er av igen?" Vi försökte svara alla så mycket vi kunde och orkade. På kvällen hade familjen ordnat grillfest. Det ösregnade. Vi satt svensksommarhuttrande under ett utstickande hustak. Tills vi gav upp, kröp in under stora sittbrunnskapellet och tände alla värmande fotogenlampor i kajutan. Den natten sov vi som urberg. Nästa dag kom den ena efter den andra och ville hälsa, överlämna en gåva eller tacka för resebreven. På kvällen den andra dagen i Sverige blev vi kidnappade i kvällningen; i den blå bilbuss vi själva ägt för tre år sedan. Bästa vännerna, go mat, sång och

r hemma i en rytmisk cirkeldans där alla kroppsligen visade vad som försiggått under dessa senaste tre år. Rituell dans och dov trummusik i natten, precis som i Söderhavet....

Birgitta Boye-Freudenthal