Hemma.

Ariel IV 2001-08-12

Resebrev 161: Hemma

Andra dagen i Sverige blev vi kidnappade i kvällningen; i den blå bilbuss vi själva ägt för tre år sedan. Bussen var sig lik men hade fått medeltida lejon silversprutade på dörrarna. Numera drar Ada, som bussen heter, kanoner till Götalands historiska marknader. Den kvällen skjutsade hon oss till bästa vännerna, go mat, sång och skepparhistorier. Som avslutning blev vi "jordade" här hemma i en rytmisk cirkeldans där vännerna kroppsligen visade vad som försiggått under de senaste tre åren. Nya jobb, utbyggda hus, husdjur, lek, vattenskidåkning och utflykter i solig svensk sommar. Rituell dans och dov trummusik i natten, precis som i Söderhavet. Det regnade hela kvällen.

Tredje dagen gick vi hela familjen till skattemyndigheten för att bli folkbokförda i vårt eget land. Fortfarande minns vi hur svårt det kändes när min bror Kåre som haft hand om våra myndighetspapper, meddelade oss på Shetlandsöarna, att vi blivit avförda ur folkbokföringsregistret. Nästan som att bli av med sitt hemland. Samtidigt fick vi veta att barnbidragen drogs in. Rätten till att vid sjukdom billigt få hjälp av svensk läkare togs bort. Kanske var vi naiva men varför skulle vi pengabeskäras när vi bara ville uppleva ett livsäventyr tillsammans med våra barn. Som vi sparat mycket länge till och sålt vårt hem för att kunna genomföra. Vi betraktades som utlandssvenskar utan rättigheter. Däremot fick vi behålla våra skyldigheter. Vi trodde under resan att vi som utlandssvenskar inte behövde deklarera. Nu har Eric blivit sköntaxerad för en årsinkomst om tolvtusen artikelskrivarkronor. Dessutom får vi betala straffavgifter för uteblivna deklarationer. Skattemyndigheten ansåg, till skillnad från försäkringskassan, att vi under världsomseglingen fortfarande var bosatta i Sverige. "En person som flyttat från Sverige ska anses bosatt här intill fem år, om han inte klart visat att han är bosatt i annat land."

Tredje dagen i Sverige fick vi låna bil, av en generös kille vi aldrig träffat förr. Helt gratis. Hur länge som helst. En folkabubbla från 1972. Med rostiga skärmar och totalt fyra knappar på instrumentbrädan. Motorljudet framkallade minnen från studenttiden i Lund. Den folkan var också beige, men rosten var övermålad med brunt berglandskap. Fjärde dagen i Sverige flyttade vi in på vardagsrumsgolvet hos familjen Pennegård. Fyra madrasser i rad och klädhögar på finskåp och matsalsbord. Tills vidare lever vi i storfamilj med stor glädje. Jens fick låna fotbollskläder av en kamrat och försvann till sin efterlängtade fotbollsklubb. För Rasmus blev återseendet med bästa kompisen precis som han hoppats. Han bokstavligen flyttade in med Karls familj i tre dagar. Det känns skönt att Rasmus har en bra kompis att gå med, första skoldagen till stora högstadieskolan. På "Ariels IVs" båtskola bedrevs all undervisning, även fysik, kemi och bild, i samma sal. Christian bor tills vidare inhyrd i källarrum hos vänner. Han dyker upp då och då med ett vargagrin och en härlig stor kram. Som tonårsförälder är man inte alltid den mest populära personen. Vi känner oss härligt efterlängtade.

"Ariel IV" har fått egen plats vid kaj på Holms Varv i Råå. Hon ligger ensam och efterhand alltmer tom mellan en skuta och en fiskebåt. När vi hälsade på för att hämta grejor, dök två par från svenska båtarna "Stressless" och "Vindöga" upp i ett gammalt rostigt raggaråk. Dem har vi inte sett sedan Karibien för två år sedan. "Vindöga" har varit hemma länge redan men "Stressless" ligger i Florida och väntar på sin besättning. Ingmar och Gunbritt är pensionerade och seglar så länge de har lust. Nu efter tre år verkar lusten inte ha avtagit ett dugg. De seglar långsamt, stannar länge på varje plats och åker hem några månader varje år. Kanske kan vi se världen bättre på deras sätt, en annan gång. Allt tydligare känner vi hur härligt det hade varit att stanna ute, åtminstone två år till. Världen är underbar och väldigt stor.

Birgitta Boye-Freudenthal