Engelska kanalen.

Ariel IV 2001-07-15

Resebrev 157: Engelska kanalen

I St Peters Port på Guernsey åker vattenytan med ebb och flod elva meter upp och elva meter ner. För att komma in i marina eller till dieseltapp måste båtar passera en tröskel fem meter under högvattensnivå. Två timmar före och två timmar efter högvatten, trängs alla båtar på väg in och ut. Vi lämnade ankarplats strax före högvatten men fick vänta en timme på vår tur till dieselpontonen. Försenade seglade vi mot Alderney, kanalön längst åt norr. Halvvägs insåg vi att tidvattnet skulle komma att vända innan vi hann fram. Att gå mot åtta knops ström genom "Alderney race", speciellt med "Ariel IV"s återigen tång- och snäckbevuxna botten, gick inte. En hård läxa att lära om tidvattensegling. Men kanske var det något lurigt öde som tyckte att Birgitta och Eric inte fick lämna Kanalöarna utan att besöka Sark igen. Med vändande ström styrde vi mot sydost och hittade en vild vacker ankarvik på vår favoritö, för tjugo år sedan. Med bävan gick vi iland. Skulle ön vara full av tjingeling och t-shirts. Men oron försvann när vi klättrat uppför hundra meter hög strandbrink. Bara blommande ljung, personliga gamla hus, traktorer, cyklar och vandringsmän. En stig slingrade genom skogsdungar över ön till minihamnen Creux på andra sidan. Det var där vi låg med "Ariel II" förra gången. Vattnet åkte upp och vattnet åkte ner, nu precis som då. Jag glömmer aldrig hur vi för tjugo år sedan vaknade mitt i natten av att "Ariel II" donkade i botten, och hur efterhand som efternattstimmarna rann, hamnen blev helt torr. Med linor löpande kring masten försäkrade vi att båten inte skulle ramla utåt från kajen. Med tjugofem ton tunga "Ariel IV" vågade vi inte pröva.

På väg tillbaka över ön träffade vi en engelsk tant som gift in sig bland de femhundra Sarkborna för fyrtio år sedan. Hon satt på en terrass, som hon gjort i alla år, och beundrade vidunderlig utsikt över strömmande hav och en liten ö som såg ut som en krokodil. På baksidan av den har bankbröderna Barkley byggt sig ett medeltida sagoslott med tinnar och torn av gråsten, som det ska vara. Hur man kunnat forsla enorma stenblock ut i dessa vilda vatten, utan ens en ordentlig hamn, undrade vi. Tanten log och skakade på huvudet. "Money, money, money!" På natten vände vinden och blåste rakt in i vår ankarvik. Efterhand som vågor byggde upp blev sömn framåt morgonen omöjlig. När tidvattnet vände satte vi segel mot Normandie, Frankrike. I sex timmar visade fartmätaren; loggen, uppemot tretton knop. Nästan så att vi hade kunnat dra en vattenskidåkare. När strömmen åter vände och gick emot, under nästa sex timmar, var det inte alls lika roligt. Vi undvek att titta på loggen då. Fart nästan nere på noll fast det kändes som om båten seglade som vanligt. Utanför uddar och över grundflak bildas i tidvatten enorma strömvivlar. När vi rundade för att styra in mot Cherbourg, byggde vågor på flera meter plötsligt upp. Vatten sprutade och stänkte över däck. Fem minuter tidigare hade vi seglat lugnt i nästan smult vatten. Nytvättade kläder som hängde på tork i mantågen blev salta som lutfisk. I Cherbourg tog vi farväl av engelska "Yacht Zoo". Familjen skulle, efter tre år runt jorden, möta släkt och vänner på kajen därhemma, två dagar senare. Barnen hade rotat fram hela och nästan rena kläder. Mamma Sarah gick för första gången på tre år till hårfrisör. Det kändes hoppigt i maggroparna, sa de. När vi kom tillbaka till Ariel IV gjorde Rasmus en räknealmanacka och satte upp på väggen. I skrivande stund finns tjugo blad att riva av.

Engelska kanalen är lång. Vi seglade i två dygn, passerade mängder av gula, gröna, röda, vita, svarta, och randiga utmärkningsbojar. På natten blinkar de. På land blinkar starka fyrar. Mängder av stora fartyg från världens alla hörn går genom kanalen. Bojarna visar var fartygslederna går. På sjökortet ser de ut som väldiga motorvägar. Vi kallas för kusttrafik och smyger försiktigt fram utanför lederna. När vi vid Rotterdam mitt i natten skulle korsa en enorm "motorled", tycktes strömmen av skepp vara oändlig. I en lucka drog vi på med alla segel samt motor. ändå hann två skepp dyka upp. Jag såg dem närma sig från sidan i, som det verkade, racerfart. Gröna styrbordslanternor blev starkare och starkare. Tills långsamt, långsamt röda babordslanternor dök upp och vi visste att "Ariel IV" var förbi deras färdriktning. Det andra fartyget var snabbare. Vi blev tvungna att ändra kurs och gå bakom.

När vi till slut kunde lämna den stökiga Engelska Kanalen och gå in i Hollands innerfarvatten genom en sluss vid Ijmuiden, slappnade vi av. Här ligger vi i en naturomgärdad dockskåpsmarina mitt i Amsterdam. Runtomkring bor folk på pråmar, husbåtar och kanalbåtar. Pelargonior, dörrmattor och klädstreck. Vattenytan ligger stilla. Väder och vind har ingen makt. Småskalig trygghet och ro sluter oss som i en famn. ändå är vi på samma vatten. Alla vatten hänger ihop med världens hav. Vatten, vatten, bara vanligt vatten!..

Birgitta Boye-Freudenthal