Portugal, igen.

Ariel IV 2001-06-24

Resebrev 154: Portugal, igen.

Gibraltar ligger vid före detta, världens största vattenfall. När Afrika och Europa för sex miljoner år sedan pressades ihop, blev Medelhavet en väldig insjö. Men vatten avdunstade, under hundra tusen år, i större mängder än vad floder kunde tillföra. Medelhavet blev en torr jättegrop av saltöken. Med tiden bildades sprickor i berget och Atlantvatten sipprade in. Vattnets enorma kraft sköljde till slut bort landtungan mellan haven och historiens största vattenfall kom till, när Medelhavet vattenfylldes igen. Rester av landtungan ligger som en tröskel i Gibraltar sund och som den klippa som är merparten av Gibraltar. Klippan ser lika imponerande ut som i alla tider, men är i själva verket ihålig som en schweizerost. Efter olika krigsanfall, från både norr och söder, höggs under sjuttonhundratalet 50 km tunnlar inuti klippan, för att hysa kanoner, försvarare och befolkning i behov av skydd. Vi vandrade nerför en tunnel, tillsammans med "aporna" från brittiska båten "Zoo"; fyra barn i åldrarna tre till elva år. Därinne fanns fortfarande både kanonerna och de människor som segt försvarade sin klippa. Numera som dockor i historiska kostymer och situationer. Ett dramatiskt stycke förgången tid. På klippans utsida svingade sig ett gäng riktiga apor; de enda som lever vilda i Europa. En satte sig på Jens huvud. örnar gled över klippans topp med dess vackra naturreservat. Längs klippans sidor finns stora vattensamlare som förser Gibraltarborna med dyrbart sötvatten. Nerför trappor och trappor och trappor vandrade vi till den ombonade staden som hukar sig vid klippans fot. Engelsk pubmiljö och spansk livsglädje.

Gandalf med sin nya stjärtfena; vindroderbladet, styrde oss i snabb medvind västerut. Mitt i Gibraltar sund bubblande stark motström, och vi seglade i bara fyra knop. Så vi följde lokala råd och gick in på grundare vatten vid land . Farten ökade till nio knop. Mitt i natten bröts vindroderstocken av igen. På ett nytt ställe. Korrosion hade osynligt, angripit även där. Eric fick, som genom ett under, upp roderbladet innan det försvann till botten för evig vila. F-n, h-e! Så blev vi tvingade att handstyra i alla fall. Timme efter timme efter timme. I ljus och i mörker. Att stå där och stirra på kompassen i evighet. Att som ensam vakt på natten inte ens kunna gå och kissa på sitt pass. Tre timmar tjudrad vid ratten. När dimman vältrade in vid Kap Vincente, Portugals sydvästra spets, måste vi avdela två personer till varje vakt. En som styrde och en som stirrade på radarn. Mötande skepp dyker upp alltför snabbt ur dimma. även om de har mistlur. Portugals sydvästspets Kap Vincente bjöd liksom nästan alla större kap i världen ; rundningspunkter mellan olika hav, på oväntade överraskningar. Från varm medvindssegling i härlig klar Medelhavssol till mycket kylig Atlantsegling i total tjocka och bråkig motvind. Förändringen skedde på några minuter innan vi ens hunnit uppfatta att det hände. Medelhavsvågor, korta och toppiga, övergick till Atlantens långa svallande dyningar. Ariel IV behövde inte stånga sig genom motvindsvågor utan gled nästan omärkligt över. Det var skönt. Efter en hel dags stirrande på kompass och radar anlände vi rödögda till Sines, Portugal en kväll. Och vad som än hänt, nu var det dags att fira, och fira trefaldigt. Det var midsommarafton. Vår världsomseglingslinje var korsad. Vi var tillbaka i Sines där vi stannade några fina dagar i september 1998. Och det var tre år sedan vi avseglade från Råå och vinkade farväl till familj och vänner. Det senare var ett sorgset minne. Vi grät allihop när vi lämnade Sverige och inte riktigt visste om vi skulle träffa alla igen.

Jordenruntstrecket kände vi stor glädje och stolthet över. Och att det var midsommarafton var ju bara härligt. Inga vildblomster fanns att plocka. Vår plastbukett fick pryda bordet. Tre centimeter fanns kvar i snapsflaskan. Lax ur burk fick låtsas vara sill. Burkpäron lyckades se ut som jordgubbar och grädde hade vi i sprayflaska. Nästan riktig champagne fanns också ombord. Vänner till att vara med på festen träffade vi, med två hundar, på brittiska båten "Indianna". Indi efter schäfern och anna efter Anna. De lämnade England för tre veckor sedan och kände stor stolthet över att ha korsat Biscaya. Vi firade det också.

Birgitta Boye-Freudenthal