Sardinien.

Ariel IV 2001-06-10

Resebrev 152: Sardinien

Om det var en arg Neptun eller ett positivt inställt öde, som fick oss att styra in till Sardiniens södra kust, spelar ingen roll. Vi tackar den ansvarige. Att skynda genom Medelhavet på "fel håll", mot normalt rådande vindar är dumt. Men det är priset vi får betala för att kunna genomföra en världsomsegling på "bara" tre år, och i sluttampen hinna hem tills skolan börjar. Flyende stökvindar sökte vi nattro i Cagliari, där vi också åt den godaste pizza vi någonsin smakat. Italienarna såg ut precis som de ska; antingen maffialiknande i mörka kläder och solglasögon eller macho i tätt åtsittande tröjor och osannolikt tajta brallor. Damerna antingen svartklädda moderliga madonnor eller unga sexiga donnor, genröst bjudande på sina behag. Världens spännande mångfald består, även i vårt moderna Europa. Kanske behöver vi våra olika kulturer och sätt att vara ännu mer idag, som en motvikt till västvärldens likriktning. Vid kaj blev vi, liksom när vi seglade i Italien för tolv år sedan, rekommenderade "att inte fråga". Så vi låg vid stadskaj i flera dagar och fyllde alla vattentankar ur en slang utan att någon frågade efter avgift. Vi klarerade varken in eller ut, utan ansåg oss vara inklarerade i EU, redan på Rhodos. Ingen frågade någonting. Bakom Sardiniens sydligaste spets ankrade vi sedan för att vänta in medvindar. Där hittade vi en klippinramad vild vik med sagolik sandstrand. På den tränade vi friidrott i två dagar. Det sista ämnet på Rasmus målbeskrivning för klass sju. Eric byggde höjdhoppställning av två kvastar och en lång båtshake. Jens fixade en fin längdhoppsgrop i sanden. Bouleklot fick duga när det skulle kastas kula. Och sextio meter löpning försiggick i vattenkanten där sanden är hård. Rasmus och Jens slog mig i alla grenar. I en liten segelbåt längst in i viken bodde franska Marcel och Carmen från Sardinien. De tillbringar sex månader om året arbetandes i Frankrike och den andra halvan av åren seglandes i Medelhavet. Deras bostädad är husvagn respektive båt. Så vill de leva sitt liv. Tillsammans med de

l på en liten strandbar. Efter stängningsdags bjöd Anna, Silvio och Lucas oss seglare på pasta. Snäckor med grönsaker, färska örter och massa vitlök. Ingen ketchup inte. Vid ett bord i strandkanten snackade vi vitt och brett en massa italienska, som vi inte kan ett ord av, lite franska och engelska. Vårt väl utvecklade kroppsspråk kom väl till pass. Lucas sjöng "O sole mio" så det ekade mellan strandklipporna. Silvio och Anna berättade om sin dröm att fara till Nordkap i en gammal folkvagnsbuss från 1972. Carmen pratade om Sardinien och maffian på Sicilien. Alla illustrerade sina berättelser med levande händer så vi begrep nästan allt. Fullmåne öste, det doftade kryddväxter och vi kände oss som aktörer i en Fellinifilm. Med bara fötter traskade Eric och jag tillbaka i den nu svala sanden till dingen. Kvällen blev ännu en stark upplevelse att lägga lådan som vi ska öppna därhemma när vi behöver fylla på livsglädje. Rasmus och Jens som valt att stanna ensamma ombord, sov gott när vi glada inuti av den varma gästfrihet vi mött, kom tillbaka ut till Ariel IV. När Monaco väder meddelade sydostliga vindar i antågande tog vi upp ankaret; nästan. Kedjan hade fastnat runt en stor stenbumling på sju meters djup. Eric svor en lång ramsa och plockade ut sitt väl instuvade och sötvattensavsköljda cyklop och grodfötter ur förpiken. Vi försökte dra loss kedjan genom att för full maskin svänga styrbord som Eric under vattnet bedömde var den rätta vägen. Men kedjan satt järnhårt fast. Jag såg framför mig hur Eric måste plocka fram hela dykutrustningen och tvingas såga av kedjan på båda sidor om klippblocket därnere. Men han fridök ner med en lina och gjorde fast den i stenen. Med hjälp av en vinsch lyckades vi till slut välta hela bumlingen över ända och kedjan kom fri. äntligen iväg. Ska vi den här gången komma ända till Gibraltar, eller ska motvindar lura in oss på Balearerna eller någonstans på Spaniens kust?

Birgitta Boye-Freudenthal