Mot Gibraltar?

Ariel IV 2001-06-17

Resebrev 153: Mot Gibraltar?

I härlig medvind, med utspirade segelvingar, surfade vi västerut från Sardinien mot förhoppningsvis Gibraltar. Hela första dygnet slukade Ariel IV sjömil i lokomotivfart. Så minskade vinden. Vi gladde oss åt att få upp spinnakermagen och att segla i full fart över nästan stilla hav. Jens bakade rulltårta. Familjen mumsade på däck. Mot kvällen ökade vinden igen. Jens stod vid rodret när det förfärliga hände. Ritsch, ratsch! Hela spinnakern skörade. Först tvärs över och sedan längs ena kanten ända upp till toppen. Jens svor som hans pappa brukar göra, när något förfärligt händer. Ingen sa åt honom att hålla tyst. Hundra kvadratmeter härligt blågrönt prasslande spinnakertyg i fransiga trasor, fladdrande vilt runt förstaget. Bit för bit lyckades vi samla ihop resterna i spinnakerpåsen och få ner fallet som vi hissat seglet med, ur masten. Visserligen var spinnakern gammal, över tjugo år. Men en trotjänare som varit med oss i åtta år, och med båtens förra ägare ett varv runt jorden. En spinnaker ger sin båt en identitet på långt håll. När vi ser ett rött segel med orange och gula mönster vet vi att det är "Synchronisity". När vi ser lila och grönt vet vi vem det är. En båt utan spinnaker är som en människa utan hår. Inte riktigt fullständig. Vi sörjde. Vinden behagade vrida mot söder. Vi tvingades överge vår kurs mot Gibraltar och styrde, vare sig vi ville det eller inte, mot Ibiza, Balearerna. Tio timmar senare fann vi oss styrandes mot Mallorca. Ja, ja vi älskar Medelhavet men inte dess vindförhållanden. I alla fall inte om man som vi är på kurs västerut med bråttom i blick. Under de närmaste dygnen styrde vi omväxlande mot olika Balearöar, olika hamnar på Spanska västkusten och ibland Algeriet eller Marocko. Det femte dygnet dog vinden. På oljeblankt hav gick vi för motor rakt mot målet. Gibraltarklippan började stiga upp ur havet i kvällsljus. Solen gick ner och människoljus tändes; fler och fler. Klippblocket blev större och större. Ljusen blev fler och fler. Till slut strålade hela den kanske 100 meter höga klippan fram.

Gibraltar tillhör fortfarande Storbritannien även om landet har begränsat självstyre. Visst är det konstigt med denna klippa, ett eget pytteland, insprängt mitt på spanska kusten. En strategisk punkt i Medelhavets portgång som olika makter, liksom med Malta, slagits om att äga under historiens gång. Så sent som 1969 stängde Franco gränsen mot Spanien i tretton år. I nutid bor omkring 30 000 människor i Gibraltar. Och ytterligare 20 000 spanjorer kommer in varje dag för att jobba. De flesta talar både spanska och engelska. Klockan tre på morgonen förtöjde vi nedanför immigrationskontoret. En sömnig britt på bryggan gjorde inte en min av att vilja hjälpa till. Han steg in på sitt barackliknande kontor och oss visade oss nådigt vilka papper som skulle fyllas i. Sen gäspade han och pekade ut ankarplatsen. Den låg bredvid startbanan till flygplatsen som, i brist på plan mark, byggts rakt ut i havet. Tre brittiska plan anländer varje dag samt "några privata jetplan förstås". Vi sov, som alltid efter översegling, gott och länge. Glada åt vi frukost i sittbrunnen, i härlig sol. Vår viktiga yoghurtkultur dog under seglingen så den morgonen vankades gröt. "Det finns inga koraller i Medelhavet, eller hur" sa Jens. "Nu finns det" sa han och slängde lite korallsand från Söderhavet, i Medelhavet. Då såg Rasmus att Gandalfs, vindrodrets, undervattensdel satt snett och hade förlorat plastytan på själva roderfenan. Säljmannen i Tyskland skulle just åka på semester och kunde inte skicka ett nytt. Förmodligen kan vi få ett, och till och med på garanti, men först om fyra veckor. Då bör vi vara i Kiel. Nej, nej, nej inte handstyrning hela Atlantkusten, Biscaya och Nordsjön! Nu hade vi tur. Ankrad bredvid oss låg en brittisk båt med svetsare ombord. Han fixade stålröret som, på grund av korrosion mellan tre olika metaller i salt vatten, gått av i fogen. Fenan plastade Eric själv och målade. Förr trodde jag att jordenruntseglare var seglare. Nu har jag förstått att de är lika mycket mekaniker, målare, snickare, elektriker, plastarbetare, segelmakare och rörläggare. Det man inte klarar själv kan ibland klaras med pengar, men oftast finns ingen lämplig hantverkare, eller lämpliga reservdelar, att tillgå.

Ibland tycker jag att vi har bytt ut jobben därhemma mot jättejobb här, med båt och vardag. Men så känner jag solen mot huden och bilder av goa stunder på däck, palmer, koraller, turkos laguner, myllrande marknader, vänliga mörkhyade människor och hjälpsamma seglare dyker upp på näthinnan igen.

Birgitta Boye-Freudenthal