Mot Sardinien.

Ariel IV 2001-06-03

Resebrev 151: Mot Sardinien

Varje kväll, eller åtminstone varje lördag, samlas familjen runt kortvågsradion vid navigationsbordet och lyssnar på "Radio Swedens" nyhetsprogram. På lördagar sänds ett sammandrag av veckans nyheter. Förra veckan fick vi veta att "långtidssjukskrivningar i Sverige, på grund av stress och utbrändhet, har blivit ett nationalekonomiskt problem". Vad är det för ett land vi är på väg hem till? I Polynesien ville man arbeta så lite som möjligt och ha så mycket tid till familj och vänner, som möjligt. Olika områden i världen har olika livsfilosofier. Vårt levnadssätt i Sverige har i modern tid, givit upphov till utbredd vardagsstress. Vi tror att varje individ måste ta ansvar för sitt eget liv och prioritera någon form av "breakaway", liten eller stor, om livet känns stressigt eller rinner iväg för fort. Alla vill inte sälja hus och hem och segla jorden runt. En god vän cyklade ett halvår i östeuropa. Det gav henne spänning, upplevelser och impulser till förändringar i livet därhemma och ny glädje i många år. För någon annan kan kanske en vecka på Skåneleden ge samma uppmuntran av livsandarna. Vi tror att alla människor kan förverkliga livsäventyr. Det gäller att våga, och jobba hårt mot sitt mål.

Vår utbrända Lill-Alf, autopiloten, hamnade på verkstad hos specialist; återförsäljaren i Valetta, Malta. Lill-Alf är en "Autohelm"; förmodligen världens största märke. En dag skulle det ta att reparera honom. Man hade reservdelar. De visade sig vara till en annan modell. Man hade ingen manual. Man skickade efter ny reservdel från England. Leveransen skulle ta två dagar. Den tog sex. Kostnaden för den nya reservdelen plus arbetskostnad blev nästan lika stor som kostnaden för en ny autopilot. Man hade "sålt den sista likadana autopiloten dagen innan." I sex dagar sprang Eric fram och tillbaka till Autohelm-affären i Valetta. Varje gång var han lika arg och upprörd när han kom tillbaka. Vart tog ansvaret för sålda grejor och vart tog servicekänslan vägen. Liknande historier har hänt oss och våra medseglare på många platser i världen; västvärlden. På Sri Lanka handtillverkade man reservdelar till en båtmotor när det visade sig omöjligt dyrt att få en ny översänd från Amerika. På Malta träffade vi seglarna Jacques och Marie, som i hela sina liv jobbat som segelmakare i St Tropez. De skrattade åt vår naivitet. "Som segelmakare på en liten ort var vi tvungna att ge god service för att få behålla våra kunder. På köpet fick vi stolthet över fina segel. Multinationella företag behöver inte stolthet. De behöver bara pengar." Vi satt med Marie och Jacques en kväll på en underbart skön strand vid "Blue Lagoon" utanför ön Gozo, Malta. Det var längesedan sist som grillen, gitarren och myggmedel var iland samtidigt. Solen gick ner så där perfekt obeskrivligt vackert igen. Och vi mindes det uttryck som myntades på Christians sjuttonårsdag vid en lika vacker strand i San Blas för två år sedan. "This is why we came"

På morgonen hissade vi segel för den tusen sjömil, kanske åtta dygn, långa seglatsen till Gibraltar. Sicilien gled långsamt förbi. Fiskare, som i alla länder jorden över, vinkade vänligt. Fåglar följde oss ut i öppet hav. Kung Neptun var sur för att vi skänkt blommor till Poseidon i Grekland och roade sig på nätterna, med att öka vågor och vind till kuling och efter några timmar minska dem igen. Att upprepade gånger reva och släppa ut segel under flera nätter i rad, betyder utmattning för vår lilla familjebesättning. Eric är den enda som klarar det tunga storseglet. Och till sin hjälp behöver han minst en person till. Eric släpper ner seglet en bit, fäster det vid masten i ett revhål och vinschar därefter med en tamp hem ett revhål i akterdelen av seglet , mot bommen. Allt detta medan seglet fladdrar och flaxar vansinnigt i den tilltagande vinden. Och vatten väller över däck. Hjälppersonen styr upp mot vind och släpper loss storskotet till bommen så seglet hänger fritt. En natt väckte Eric Rasmus två gånger och Jens två gånger. Dessutom skiftade vi segel mellan mitt och Erics vaktbyte. Efter tre dygn stökväder tröttnade "Ariel IV:s" besättning. Vi gick in till Sardinien. Jens var glad. Han hade länge drömt om att få besöka Italien. Jag tror det är pizza som lockar mest.

Birgitta Boye- Freudenthal