Malta.

Ariel IV 2001-05-27

Resebrev 150: Malta,

Trötta anlände vi en kväll till Valetta, Maltas huvudstad, efter fyra dygns stökig segling från Kreta. Hamnmästaren dirigerade oss över VHF att, eftersom det var sen kvällstid, lägga till för inklarering vid en kaj i industrihamnen. Upp med fyra bulliga fendrar och två tjocka tjugometerstampar från förpiken. De används inte så ofta av oss fattiga ankarliggare. Bland stora skepp vid kajen fanns ingen plats för oss. En cypriotisk fiskebåt var närmast i storlek. Skepparen vinkade oss välkomna att lägga till utanpå. Medan Eric fyllde i papper hann Tasso berätta om sin familj och sina fem barn samt ge oss en spann full med fisk till mycket sen middag. En fräsig marinatyp kom förbi och gav oss tjusiga infopapper. Plats vid brygga kostade tvåhundra kronor per natt. I ny måne ankrade vi nedanför ett vackert upplyst väldigt fort från medeltiden. Spänningen inför att undersöka en ny plats är fortfarande lika stor. Speciellt om den ligger i ett nytt land. Och de bästa sovnätterna är de första efter varje långseglats. Somna som ett utblåst ljus. Vakna och undra vart kanske tretton timmar tagit vägen. På kajen satt en fritidsfiskare och hans son. Han hade inte fått någon fisk alls men såg glad och nöjd ut; "det viktigaste är att jag är här". Kajen, staden och människorna såg trivsamt brittiska ut. En och annan person med mörkt sydligt påbrå. Malta ligger strategiskt i Medelhavet, mitt emellan Afrika och Europa och har trots sin litenhet, genom historien varit en eftertraktad ö. Flottor och arméer från olika länder har avlöst varan. Romarna var här, araber, normander, turkar, fransmän och engelsmän. Men de berömda korsriddarna av Johanniterorden stannade längst, i nästan trehundra år. Deras rustningar, vapen och flaggor med åttauddigt malteserkors finns nytillverkade överallt att beskåda. Malteserna har i vår tid tagit tillvara sin blodfyllda och brokiga historia. Vi satt på borggården i Fort St Elmo och såg i ett "re-enactment" hur Napoleons franska soldater på 1700-talet invaderade Valetta och vi såg hur lord Nelson britti

nga ut dem igen. Muskedunder knallade, krutrök fyllde luften så man ibland inte kunde se vad som hände. Inemellan smågator i Valetta hittade vi ett "upplevelseställe" där turkarna på 1500-talet i en häftig multimedieshow belägrade Valetta och slutligen slogs tillbaka av korsriddarna. I informationspapper från turistbyrån fann vi utöver vanliga museer, nio historiska teater-, upplevelse-, eller multimedieprogram. Allt detta i ett land med bara drygt 300 000 invånare., Den riktigt varma sommaren är på väg i Medelhavet. Badkläderna har kommit fram igen. Vintertäcken har åkt bort. Soltaket kommer upp då och då. Under de senaste åren i tropikerna har vi måst gömma oss för solen och levt i skugga. Nu söker vi solen och njuter av den. Ombord tittar kackerlackorna yrvaket fram ur sina gömslen. Jag gläder mig redan åt deras förestående utplåning under den skandinaviska vintern. Rasmus och Jens håller på med avslutande repetitioner och prov i skolan, precis som kamraterna i Skåne. Tre år i Ariels båtskola har gått förvånansvärt bra, och fort. Vi har inte haft några korrespondenssystem, som kompisarna på amerikanska, kanadensiska och franska båtar. Skolan därhemma gav och lånade oss de böcker vi behövde och meddelade oss generöst vägledning och uppmuntran. Under årens lopp har vi sökt kunskap i böcker, på datorns uppslags-cd, i broschyrer från länder vi besökt och hos människor vi mött. Inte minst seglarkollegor från hela världen har bidragit med berättelser från sina länder och med "undervisning" i språk. Rasmus och Jens talar flytande engelska och en hel del franska. Eric och jag har fått välbehövlig och intressant repetition av historia och religion i globalt perspektiv. Hos oss alla fyra har en nyfikenhet och en öppenhet inför vår stora (eller lilla) värld gjort livet mera spännande. Det känns annorlunda att läsa dagstidningars internationella nyheter. Vi har fått en personlig relation till många ställen på jorden. Hoppas att Christian därhemma i gymnasiet kan hålla kvar den känslan.

Birgitta Boye-Freudenthal