Grekland.

Ariel IV 2001-05-13

Resebrev 148: Grekland

Vi vande oss oroväckande snabbt vid att vara européer med tillgång till allt det goda som finns i vår egen världsdel. Knäckebröd och sill var läckert efter flera år utan. Det kändes skönt att gå i lugn takt längs Rhodos rena gator, utan att någon ständigt ville pracka på oss något. Otroligt gott med varsin kulglass i strut. Att som kvinna kunna vandra ensam, oantastad och utan nyfikna ögon hela tiden, var underbart. Men inte lika spännande och äventyrligt. Tvätterian hade självbetjäning och tvättmaskiner med varmt vatten. Jag kunde välja mellan fyrtio, sextio eller nittio grader. Wow! Tre år sedan sist. Dessa helautomatiska välfungerande under, förvandlade våra bäck-, vattenfalls- och spanntvättade flammiga textilier till rena rama rena saker. Grekiska Anita som äger tvätteriet, har varit gift med en dansk och bott i Danmark i tio år. Sedan gick det snett och Anita återvände hem. "Här i Grekland har vi inte råd att åka på semester som ni skandinaver gör." "Men ni bor ju här i varmt semesterland", tyckte jag. "Ja, men hela sommaren måste vi jobba för er. Jag kommer aldrig ut till någon badstrand" svarade grekiska Anita. Hamnkaptenen informerade oss om att Grekland infört nya avgifter för segelbåtar; skatt och cruising permit. Det blir svårare och svårare att vara budgetseglare. Vi sticker tillbaka till Stilla havet och gömmer oss på någon avlägsen atoll... Amerikanska "Koala" betalade som de skulle, motsvarande flera tusen kronor. En svensk båt och två brittiska båtar menade att det måste vara olagligt att lägga alla dessa avgifter på båtar registrerade inom EU. De seglade ut ur hamnen helt enkelt. Gissa vad vi gjorde.

I Medelhavet är det vår. Doftande, blommande buskar och träd överallt. ökenhettan från Röda havet har bytts ut mot kyliga vindar och efterlängtad solig värme i lä. På kvällarna sitter vi nere i kajutan och tänder fotogenlampan som skapar behaglig värme. Att duscha på däck är inte längre riktigt njutbart. Vi värmde duschpåsarna i solen som vanligt men stack ner slangen genom toafönstret och duschade "inomhus." Vattnet rinner genom en golvdurk rakt ner i kölsvinet där det automatiskt pumpas ut av länspumpen. Efter mycket letande i "Ariel IV:s" mest svåråtkomliga skrymslen hittade vi våra sovtäcken och njuter nu nattetid av täcketyngden och kylan runt den sovande näsan. Iklädda både långbyxor och varmtröja lämnade vi det vackra gamla fortet som omger Rhodos hamn, och seglade sydvästvart mot Kreta. Och äntligen fick vi den där härliga snabba godvindsseglingen, som vi längtat efter så länge. Med storsegel, genua och stagsegel satta och lagom lutning på båten fräste vi genom vattnet, styrda av vindrodret; Gandalf. Den stora känslan av frihet kom över oss igen. Vi kan segla vart vi vill. Ingen myndighet eller människa kan just nu påverka vad vi gör. Vår familj är en egen liten enhet i total frihet. Vi behöver inte köpa eller betala något. Det finns inga måsten i vår värld. I två dygn levde vi lugnt ombord; läste, vilade, samtalade eller bara lyssnade på havet. Njöt av föränderliga molnformationer. Och gladdes över stim av delfiner som hoppade runt fören och busade med oss. Efter den jobbiga tiden i Röda havet kändes det befriande att hitta det himla härliga i segling på nytt. Kampen mot vågor och vindar, sjösjuka, lessenhet och ilska försvann långsamt. Mjuka vattenrörelser, en duva som vilade några timmar på däck, sval bris över pannan, vita buktande segel och lugn i själen tog över. Vi siktade ljus på Kretas höga berg i mörk gryning. Solen gick upp och visade oss väg in i Chania hamn. Helios, den grekiska antikens solgud, körde sitt fyrspann (solen) över himlen. Zeus, gudarnas fader blickade nog ut över skapelsen. Han

Neptun må förlåta och hålla sig lugn borta i romarriket men vi kommer snart dit och hälsar honom. Solsvultna syster Ewa med Fredrik och ny kusin Kasper 2,5 år som vi aldrig träffat förr, kom på besök från Sverige. Vi bävade under det efterlängtade mötet med dem, inför hur det blir när vi kommer hem i sommar. Alla barn som blivit tre år äldre. Känner vi igen dem. Familj och vänner som vi inte sett på så länge. Kommer de tre åren att upplevas som lika lång tid för dem. Och vi har börjat släppa loss tankarna kring hur vi ska leva därhemma. Någon vis man sa att det bästa med att resa är att komma hem och se sitt eget liv med nya ögon. Hoppas vi kan behålla våra nya ögon.

Birgitta Boye-Freudenthal