Mot Malta.

Ariel IV 2001-05-20

Resebrev 149: Mot Malta

Tillsammans med flera hundra turister från hela världen vandrade vi sexton kilometer nerför en andlöst vacker ravin; Samaria på södra Kreta. Hundratals meter höga bergväggar, brusande vatten runt fotstenar, vårblommande buskar, fågelsång. Klickande kameror, matsäcksrestfyllda papperskorgar, högljudda stämmor på många språk. Syster Ewa blev upprörd när vi saknade Nya Zeelands orörda vandringsleder, och ville komma bort från mängden "turister". "Vad är det för fel med att vara turist? Vi är ju det. Alla människor ska ha rätt att njuta av naturen" avfyrade Ewa. Ja, vad svarar man. Hon hade ju rätt. Kanske har vi blivit bortskämda under våra privilegierade tre år då vi haft möjlighet att söka oss långt bortom allfartsvägar. Och visst är det underbart med en "egen" strand eller skog, utan ett enda fotspår. På sådana ställen har vi känt oss som de första, eller de enda, människorna på jorden. Utan mer bekymmer än möjligen att harpunera tillräckligt mycket fisk till middag eller att nå kokosnötter i höga palmer.

I en kindtand hittade jag ett litet hål. Det var ända sedan Nya Zeeland vi var hos tandläkare sist. Turistbyrån i Chania rekommenderade en grekisk tandläkare. Hon var fantastiskt vacker och pratade hela tiden om ditt och datt, viftande med en bedövningsspruta. Hemma tar vi aldrig bedövning för småsaker. Innan jag hann ifrågasätta var min mun sned. Vips tog hon en borr, grejade lite, valde nåt instrument, nån annan borr, körde runt lite i munnen. Vips en gång till så var det färdigt. Vimmelkantig ramlade jag ur stolen med en elegant nylagad tand. Tandläkarens omfångsrika svartklädda mor satt i väntrummet och underhöll patienter. Hon berättade om hur svårt man haft det i Grekland under första världskriget och under de följande inbördeskrigen. "Vi tycker om Sverige. Ni stod som ett frihetsideal för oss. Många greker åkte till ert land under åren som följde".

Sista dagen i Grekland skulle jag proviantera middagsmat för översegling till Malta. Alla affärer var stängda. Man strejkade för bättre löner och bättre pensionsförmåner. Nu när Grekland är med i EU vill dess invånare ha samma villkor som andra länder. I en liten turistbutik som var öppen försökte jag hitta något ätbart. Men där fanns bara glass och chips. "Men är du svensk" sa mannen. "Jag jobbade i Stockholm i tio år. Jag ska hjälpa dig" Han ringde ett samtal. Sedan gick vi förbi igenbommade butiker till en gammaldags slaktarbutik på en hörna. En gammal man låste upp inifrån och log brett. I den renskurade lilla butiken skar han till köttstycken och malde. Mitt besök gav upphov till en hel ny dagsdisk. Hamnfogden var inte inne när vi skulle segla så vi försökte betala hamnavgift hos angränsande hamnpolis. Men det gick inte för sig, ty även hamnfogden strejkade.

Till sjöss igen. Denna gång 465 sjömil från Kreta till Malta. Lika långt som från Göteborg, runt hela södra Sverige, till Stockholm. Det rykte som Medelhavsvindarna har av att antingen vara för starka eller ej vara alls, verkar sant. Vi lämnade venetianska gamla hamnen i Chania med svaga nordliga vindar. Sedan blev de västliga och rakt i nosen. Kort därefter sydliga med kulingstyrka. Usch för alla bråkiga vågor men det gick fort framåt. Gandalf vindrodret, styrde. Plötsligt blev vindarna svaga igen. Sedan gick Lill-Alf sönder. I lätta vindar måste Gandalf lämna över styrmansplatsen till autopiloten; Lill-Alf. Han klarade vinden men inte de trista gamla sjöar som låg och skvalpade efter kulingen. Oiiieee, skrap, skrap sa Lill-Alf. Sen kunde han inte styra mer. Efter nästan tre års trogen tjänst. Vi handstyrde i tretimmarspass under två dygn. Dubbelusch. Rasmus och Jens tänkte på kamraterna Scott och Ellen från amerikanska "Lady Ann". De har ingen autopilot ombord. Hur står de ut. "Lady Ann" ligger nu på Cypern. Vännerna på kanadensiska "Synchronisity" är på väg från Israel till Turkiet där de ska ta emot familj hemifrån under några veckor. Alla vänbåtarna från Ostindien och Röda havet seglade österut, när vi seglade västerut för att hinna hem i rimlig tid till skolan börjar för Rasmus och Jens. Inte en enda långseglare har vi sett sedan vi skiljdes åt. Under tre år, under hela resan, har långfärdsbåtar funnits runt om oss som en självklarhet. Att umgås med, att åka på utflykt med eller att be om hjälp ibland. Många har vi träffat till och från i olika hamnar under lång tid. Många många har blivit goda vänner. Vänskapsband utvecklas snabbare på haven än hemma. Först nu när de plötsligt inte finns nära längre förstår vi hur mycket de betytt för oss. Vi känner oss lite ensamma.

Birgitta Boye-Freudenthal