Möte med Medelhavet.

Ariel IV 2001-05-06

Resebrev 147: Möte med Medelhavet

I ett dygn njöt vi av ljum bris som stilla skjutsade oss norrut över azurblått Medelhavsvatten. Det här pyttehavet korsar vi i ett skönt nafs, tänkte vi. Andra dygnet ökade vinden men den var fortfarande sydlig. Ariel IV började rulla, som hon gör i akterliga vindar, och alla grejor klonkade fram och tillbaka i skåpen. Synnerligen enerverande när man ska sova. Kroppen måste hållas still i kojen, med invikta kuddar från alla håll. Matlagning handlar mest om att försöka hålla fast hala korvar, flygande mackor eller rullande tomater. Med antihalkdukar av gummi på köksbänkarna går det lite lättare. Benmuskler jobbar hårt hela tiden, när vi håller balans. Händer och armar grabbar tag i vad som finns, närhelst det går. Men vi seglade mot Grekland i full fart. Tredje dygnet vände vinden, kom rakt framifrån och ökade ytterligare. Till storm. Vi grävde fram stövlar och våra stora Nordsjö regnställ som inte varit ur skåpen sedan Biscaya för två och ett halvt år sedan. Ariel stampade och for mot sju meter höga vågor. Storsegel och stagsegel var revade till små näsdukar. Vågberg bröt ner över oss och vatten forsade överallt på däck. Vattendimma flimrade framför ögonen så man inte kunde se ett dugg, åt något håll. När jag kopplat livlinan och gav mig upp på däck för att hala upp ett skot som slängde efter oss i havet, fylldes stövlarna med vatten direkt. Eric tog över vakten och blev snabbt våt överallt, speciellt innanför regnstället. Sen vred vinden. Fortfarande samma styrka och fortfarande framifrån, men från andra bogen.

Dra på trissor! Nya brytsjöar byggde upp från styrbordsidan. De tidigare från babord fanns kvar. Vi kastades hit och dit som en leksaksbåt i enorma korssjöar. Vinden skrek i öronen. Blåmärken och småsår överallt när vi smällde i däcksbeslag, hörn och kanter. Inte en meter mot Grekland kom vi. Trötthet nära utmattning. Vi gav upp. Fick ner seglen, gick till kojs och drev som ett dött föremål tillbaka mot Afrika. Eric kollade radarn en gång i halvtimmen och meddelade vår position och situation per VHF, om något skepp fanns i närheten. Jag sov, gränsande till medvetslöshet, i tio timmar. Rasmus och Jens klagade inte en enda gång. Sov så mycket de kunde och kräktes liksom jag någon gång i diskbaljan. Trots att jag har kvar mitt dåliga samvete för barnen när det är jobbigt väder, känner jag nu för tiden mest stolthet över vad vi kan, och vad vi klarar tillsammans i familjen. Fast stoltheten kommer efteråt förstås.

Fjärde dagen linkade vi slaka in på Rhodos. I den vackra gamla hamnen, där en gång Kolossen på Rhodos stod, 26 meter hög i brons, bredbent över hamnöppningen, finns chartersegelbåtar, motorbåtar, turbåtar, dykbåtar och en minimal brygga för långseglarna. Men det behövs bara en snabb liten världsdepression, för att hamnen ska ligga lika ursprungligt levande som när vi var här för tretton år sedan med Ariel III. Rasmus hade ännu inte lärt sig gå utan kröp omkring på kajen. Nu år 2001 satte Rasmus med stor glädje, efter nästan tre år, foten på Europas jord och tyckte att vi var lite hemma. Överallt fladdrar EU-flaggan under den grekiska. Affärernas prislappar visar antal i både drachma och euro. (Eller heter det euros?) Inga stämplar i passen fick vi, som amerikanerna. Vi duschade, gick på taverna, och lyxade oss med moussaka och retsina. Sen sov vi i femton timmar. Grannarna på långseglarbryggan var en ny "sort". Lata typer som ligger stilla i veckor och sedan seglar några få hundra mil till någon ny underbar ö. De sitter i sina sittbrunnar och läser mitt på eftermiddagen. Eller sover middag. Ingen verkar rusa runt och jaga myndigheter, reservdels-, diesel- eller vattenmän, reparera båtprylar, släpa hem mat eller leta efter tvättmöjligheter. De åker på utflykt, går på museum eller strosar längs hamnpromenaden. Eller sitter helt europeiskt på utekafé. Och stannar flera år i Medelhavet.

Vi kände oss himla avundsjuka. Men i bakhuvudet rullade bilder av koraller, rockor, blomsterhalsband, snäckor, palmhyddor,södra korset och bikinikläder.

Birgitta Boye-Freudenthal