Egypten, Röda havet.

Ariel IV 2001-04-15

Resebrev 144: Egypten, Röda havet

Nordanvinden försökte blåsa oss bakåt; försökte få oss att ge upp; försökte få oss att segla söderut och ut genom Röda havets nedre port, "doors of sorrow", till Indiska oceanen igen. Nä, så katten heller. Har vi kämpat så här länge genom detta motiga avlånga Röda Hav, ska vi minsann inte ge upp, utan kämpa vidare till efterlängtat Medelhav och länder som är lättare att förstå, med gröna växter och män utan vapen. Vi seglade på och nordanvinden spände sina krafter för att visa oss vem som var herre. Visst har vi seglat i både kuling och storm. Men vinden har hittills nästan alltid varit bakom oss. Att kryssa mot kuling är pyton. Mest ligger besättningen raklång i sina kojer, läser, lyssnar på musik, funderar och mår inte helt bra. Att kryssa mot storm, eller mest halv storm, är kobra. Kräk i diskbaljan eller att nästan få liggsår av att bara ligga. De dagarna är bortkastade och jag undrar för mig själv vad tusan vi gör, på detta trebbelhopplösa hav. Alltför längesedan var det som vi satt i ro på vit strand under palm. "Ariel IV" var täckt av hårda sand/salt avlagringar. Vågor som oavbrutet sköljde över oss hittade springor och stänkte in på dynor och kuddar i vårt allra heligaste, hem. Fukt och salt tog herraväldet. Mögel och hans kamrater gick till attack. Det som stått i pilotböcker om den hopplösa seglingssträckan upp genom Röda Havet blev sant. Konstigt hur vi inte kunnat ta till oss den informationen, förrän vi var mitt uppe i det, också känslomässigt. Visst har vi läst om de hemska kryssbogarna mot hård vind upp genom Röda Havet. Men luriga självförsvarstankar har hela tiden fått oss att tro att just vi skulle ha tur och med speciella sydliga vindar blåsa upp genom Röda Havet lätt som en plätt. Några plättar har vi inte fått på den här färden. Möjligen en och annan pannkaka mellan byarna. Ingen orkar laga mat när havet kokar. Med mest kex försöker vi hålla tomma magars syndrom; sjösjuka på avstånd. De sista två dygnen kunde vi nästan inte avancera mot Safaga alls. Vad fart "Ariel IV" gjorde framåt med bo

a höga motvågor. Den sista sträckan tog mer tid än evighet. "Evighet" kan säkert definieras på olika sätt i olika sammanhang. I vår samling av "cruising notes" från de senaste två åren framgår att nittiofem procent av seglarna har haft samma erfarenhet av Röda Havets motsträvighet som vi. Väl framme i Safaga kvällstid somnade vi till nära medvetslöshetssömn och skulle sovit i femton timmar om inte en militärbåt väckt oss klockan tjugofyra. "Här får man inte ankra, det är militärområde" "What!" Enligt seglare och böcker var detta Safagas normala ankarplats. Männen i båten hade gjort fast linor i "Ariel IV" och två av dem satt på vårt däck. Några hade uniformsliknande kläder. Eric och jag satt halvsovande i sittbrunnen, med hängande huvuden och väntande på något idiotiskt beslut om att vi måste ankra om mitt i natten. Senare förstod vi att männen väntat på erbjudande om mutor; sprit och cigaretter. Efter en halvtimme sa deras ledare plötsligt att han skulle ge oss speciellt tillstånd att ligga kvar där vi var till klockan sju morgonen därpå. Vi sov gott till klockan nio. I hård vind la vi till vid Safaga industrikaj. Flera män på land viftade vänligt, pratade bruten engelska och förde oss till en imponerande omfångsrik hamnkapten. Han log, bad sin medhjälpare att servera oss te och plockade fram många många pärmar. Förutom de vanliga båtpappren ville han ha sex kopior av besättningslistan. Alla med stämpel. Tur att vi hittat på och låtit tillverka en "Ariel IV" stämpel innan vi seglade hemifrån. Den har vi haft mycket stor nytta av. Stämpelglada män finns det gott om i världen. Från hamnkaptenen travade vi vidare till immigrationsmannen. Hans kontor hade vinröd heltäckningsmatta och var inramat av imponerande korslagda flaggor. Sedan besökte vi inom hamnområdet bank, där någon verkade ha tömt skräpkorgen på marmorgolvet, kopieringsställe och tre tullkontor med olika specialuppgifter. Efter en hel dag var alla myndighetsmän nöjda med papper, stämplar och pengar. Vi klarerade in och klarerade ut på samma gång, för

Nu beslöt vi tvärt emot rådande budgettaktik att gå in i en marina. En knapp dags segling norrut ligger Abu Tig Marina under australiensisk ledning. Att lämna vågor och all vind. Att gå in i lä bakom vackra moderna hus. Att slösa med hundratals liter vatten ur en slang. Att äntligen få skölja hela båten fri från sand och salt. Att äntligen få tvätta lakan och handdukar. Att lägga in rena kläder i skåpen. Att i lugn och ro kunna serva motorn, generatorn och watermakern. Att ta en lång lång varm dusch med obegränsad mängd vatten. Att kunna tända alla lampor och lyssna på musik hur mycket som helst. Att få flanera på en lugn kaj och äta en kväll på restaurant. Att få sova, sova några nätter utan oro i bakhuvudet. Att se Rasmus och Jens spela hockey på land och fara som små blå på sina sparkcyklar. Att kunna använda internet och telefon för att fixa liten semesterresa till Luxor och Tutankhamons grav. Att kunna ringa Christian på hans nittonårsdag. Vi kände oss mycket värda all denna lyx och njöööt. Eric röjde ut främre förpiken för att få ut saltvatten som läckt in genom ventiler. Han kom ut med en gammal tom plastbehållare som ursprungligen innehållit inköpt dricksvatten i Spanien, sedan socker från Panama och slutligen socker från Nya Zeeland. Eric sa för första gången: "Nu är det dags att börja avveckla resan." Den där behållaren kommer vi inte att behöva igen. Jens gick och slängde den i soptunnan. Vi fick lite mer plats ombord på "Ariel IV".

Birgitta Boye-Freudenthal