Egypten, mot Suez.

Ariel IV 2001-04-22

Resebrev 145: Egypten, mot Suez.

Nordanvind och sand rök som vanligt hårt över Röda Havet. Men "Ariel IV" låg väl fastbunden i Abu Tig marinakaj, strax norr om dykorten Hurghada, Egypten. Vi bordade en lokal buss och reste i sex timmar mot sydväst. Först genom månlandskapsliknande veckade grå berg. Sedan genom böljande öken. Strövande kameler och små grupper vandrande människor insvepta i tyger och schalar. Emellanåt en by med fyrkantiga ofärdiga putshus, åsnor, kameler, last- och bussbilar. Egyptiska familjer bygger en ny våning på sitt hus för varje barn som bildar familj. Det är viktigt att huset aldrig blir färdigställt. Förvridna armeringsjärn ska sticka upp ur övervåningen. Ett färdigt hus kostar mer skatt. Några män i västerländska kläder steg på bussen. Familjer i traditionella kläder lastade papplådor med snören om i bagageutrymmet. Bussen var full full, och många fick stå.

Allteftersom vi närmade oss Nilen övergick öknen i grönska och bördiga fält. Floden svämmar över en gång om året och lämnar evigt nya lager av rikt slam. Till de åkrar som Nilen inte når har man grävt bevattningskanaler. Luxor, före detta Thebe. Redan namnet klingar av faraoner och högstående antika samhällen. Utanför bussen stod en hord hotellgästjagare som slogs om oss. Vi hamnade på Atlas, konstigt nog namngivet efter en grekisk gud. Någon gudomlig prakt fanns inte men kostnaden var sjuttiofem kronor för oss alla fyra. Hotell Winter Garden där Agatha Christie skrev "Döden på Nilen" kostar omkring ettusenfemhundra. Så öppnade sig en gata och vi stod vid Nilen, på riktigt. En upplevelse av overklighet spred sig i vår lilla familjegrupp, när vi tittade ut över den långsamma breda vattenfåran. Tankar kring barnet Moses korg som flöt i vassen och andra bibliska berättelser passerade genom bakhuvudet. ögonen såg feluckas, segelbåtar med mot himlen strävande fyrkantiga segel, glida fram som de gjort i alla tider. Vi seglade med en bit och njöt av solnedgång över Nilen på samma sätt som faraoner gjort i tusentals år.

På östra stranden ligger den levande staden Luxor, som redan för över tretusen år sedan var huvudort i dåtidens Egypten. På västra stranden ligger de döda, i överdådiga gravkammare inhuggna i berget. Nja, numera finns de döda som mumier på museum i Kairo. Vi besökte konungarnas dal och drottningarnas dal och förundrades över de utsökta målningar och berättelser med hieroglyfer som huggits in, för så ofattbart längesedan. När vi vandrade i de uppemot hundra meter långa gångarna kittlades vår fantasi av förgiftade vattenschakt, falska kistor, vilseledande extra gravkammare, fällor och allehanda påhitt för att hindra gravplundrare från att hitta den döde och hans medföljande skatt av guld och utsökta ting. Namn som Ramses och Tut-Ankh-Aton eller Nefertiti och Hatshepsut klingar välkänt i vårt medvetande och genererar bilder ur en högstående civilisation, samtidig med vår stenålder. Många av oss får också associationer till galna studentspex. "Tutankamon" var egentligen en ung farao som, på tolvhundratalet före Kristus, dog vid 18 års ålder under mystiska omständigheter. Hans gravkammare är den enda hittills som lyckats gäcka gravplundrarna. Den upptäcktes orörd 1922, full av skatter. Konungens mumie låg i flerdubbla utsirade kistor av rent guld. Alla grejorna finns tillsammans med mumierna i Kairo.

Mot kvällen vandrade vi i Luxor och Karnak på östra stranden, i ett av de jättetempel som faraonerna byggt för de levande att tillbe sina gudar i. Uppemot tjugo meter, kolossala statyer, pelare och obelisker inramar ett virrvarr av heliga rum och platser. Genom det enorma, försökte varje farao att bygga mer minnesvärt än sin föregångare och därmed att visa sin makt. I Luxor hade vi varmare väder än vi någonsin tidigare upplevt på vår resa. T o m turisterna köpte svala vita tygstycken att vira runt huvudet som turbaner. Vi doppade hattarna i vatten och bar dem så våta som möjligt. är vi återvände till "Ariel IV" hade nordanvinden tagit paus och vi njöt för första gången i detta hav. En halv dags ledighet tyckte vi, trots försäkringsbolaget, att vi kunde få ta från segling norrut. Rasmus och Eric dök längs en spännande korallvägg. Sedan var plötsligt turen på vår sida. Vinden gick över på syd och vi seglade med spirade segel och ibland spinnaker, i expresstågsfart zigzac mellan oljeborrtorn, genom resten av Röda Havet till Suez, på tjugofyra timmar.

Andra båtar har tagit uppemot två veckor på sig för samma sträcka. Varje timme kontrollerade vi att det fanns en ankarplats inom nära räckhåll ifall vinden, som den brukar, plötsligt skulle vända. Jag grät av glädje när vi äntligen kom fram till slutet på detta det motigaste av alla hav som vi mött. Runt omkring oss ligger segelbåtar med uttröttade besättningar och med segel, ankarvinchar eller motorer som gått sönder. Vi tackade alla antika gudar för att de stått oss bi.

Birgitta Boye-Freudenthal