Mot Egypten, Röda havet.

Ariel IV 2001-04-08

Resebrev 143: Mot Egypten, Röda havet

Alltför fort lämnade vi Suwakin. Det som alla seglarna väntade på, hände. Vädermailen annonserade med stora bokstäver; "SOUTHERLIES, SOUTHERLIES". Sydliga vindar! Ett väderfönster skulle öppna sig, mitt ibland de normalt starka nordliga vindarna. Det var bara att dra. Bråttomfolket seglade redan samma kväll. Vi andra sov en god natt och satte segel i gryningen. Första dygnet såg vi inga sydliga vindar. Men här får man vara nöjd med svaga skiftande vindar, och gå för motor så länge. Det andra dygnet kom den underbara sydliga vinden rakt bakifrån. Vi hissade vårt stora blågröna ballongsegel; spinnakern. "Ariel IV" sköt fart och började stadigt sluka sjömil. Under ett dygn seglade vi bekvämt lika långt norrut som vi med den vanliga nordliga vinden skulle fått kryssa i fyra dygn. I själva verket hade vi aldrig orkat segla hårt så länge. Tredje dygnet blåste svaga vindar och vi valde att stötta med motorn. När Eric, strax innan han skulle gå och lägga sig vid midnatt, tittade till motorn stelnade han av fasa. Saltvatten sprutade ur en brusten kylslang och hela motorn var täckt av hårda saltkakor. Hela natten jobbade Eric nästan dubbelvikt nere i motorrummet. Jag seglade så gott det gick i ytterst svaga skiftande vindar. Han kunde byta kylslangen men saltvatten hade droppat ner i generatorn, som ger oss huvuddelen av vår ström. Den var död. Vi stängde kylskåpet, radarn, datorn, belysning och alla icke helt nödvändiga elektriska grejor. Vindgeneratorn och släpgeneratorn alstrade tillräckligt för navigationsinstrument och lanternor. Andra halvan av natten gick åt till att knacka bort saltkakor och tvätta hela motorn med sötvatten. Om saltet hade lämnats där kunde hela motorn ha börjat rosta på bara några dagar. Klockan sju på morgonen gick motorn igen, men inte generatorn. Båten kunde drivas framåt men vi kunde inte göra elektricitet. Eric var helt slut och jag var trött, trött. Rasmus och Jens tog över seglandet. Senare på dagen dök monstret som legat och gömt sig, upp igen. Nordanvinden. Vi orkade inte mer utan gick i

röna trekant från gästflaggan och vi hissade den åter, nu som Egyptisk flagga, innan vi ankrade bakom ett rev. Vännerna på "Synchronisity" och "Lady Anne" låg redan där. Ytterligare tre båtar kom in under kvällen och natten. Amerikanska "Sara" hade kämpat hårt för att slippa vända tillbaka långt, till närmast föregående ankarplats. I fyra dygn blåste det kuling och storm. Vi kunde inte ens sjösätta dingarna och fara på besök. Första natten hade alla båtarna ankarvakt i sittbrunnarna. Barnen pratade med varandra på VHFen, men de var ordentligt sura över att vara så nära men inte kunna träffas och leka. Det blev i alla fall mycket gjort i skolan de här dagarna. Många kakor blev bakade. Fjärde dagen blev Eric så trött på att vänta att han sjösatte dingen trots vinden och for ytterst försiktigt, över till holländska "Gabber". Jag väntade mig varje sekund att se vinden ta tag i dingen och vända den upp och ner. Men inget hände och Eric kom tillbaka med Jimmy som är specialist på generatorer. Ariels golv blev täckt med verktyg. Generatorn gick inte att rädda, men de lyckades laga en annan gammal rostig dito. Innan kvällen kunde vi göra el igen. Hurra!

Femte dygnet hade vinden lugnat sig lite. Eric och Rasmus plockade fram dyktankarna och utforskade undervattensvärlden längs revet. Vattnet i Röda havet är fantastiskt klart. Jag simmade en snorklarrunda men det var kallt utan våtdräkt. Vattentemperaturen här är bara omkring 24 grader. På nätterna sover vi skönt nu. Istället för fläkt och våt handuk över kroppen, höljer vi oss med lakan och ibland filt. Dricksvattenflaskorna i kylskåpet behöver bara fyllas en gång om dagen, jämfört med tre gånger i Eritrea. Jaa, det är förunderligt härligt att inte vara genomsvett jämt. även om vi inte riktigt tänkte på det den sista tiden. Sista natten med gänget i viken, innan vädret lovade vidareseglingsmöjlighet, bjöd vi in alla besättningarna till filmkväll på "Ariel IV" som har störst sittbrunn. "Gabber" tog med sin lilla teve med video i en plastsäck. Men den amerikanska båt som lovat leverera en bra film, hade bara James Bond, Rambo, Terminator och deras vänner. Så besvikna vi blev. Efter tråkig inblåsning och isolering hade alla sett fram emot att träffas och se en bra film. Vi såg en dokumentärfilm om segelskutor som rundade Kap Horn istället, käkade popcorn och pratade mest. Fjorton personer. Alla tyckte nog som vi att det var härligt att se någon annan än sin egen familj. När jag inför umgängeskvällen hade duschat i sittbrunnen och tagit av mig en av mina trasiga saltvattens t-shirt som jag alltid är iklädd under stormväder, slog ett försenat symptom på trashankssyndrom till. Jag kunde inte hitta en enda hel tröja. Alla kortbyxor är sönder. Inte ens ett helt hårband finns ombord. Baddräkter och bikinis är utslitna. Jag äger inte längre några skor, bara sandaler, och ungefär lika illa är det för Eric, Rasmus och Jens. Ja, vi har bara oss själva att skylla på. Men det är som om kläder eller rättare sagt klädinköp är oviktiga. Kanske vi inte bekymrar oss för att vi använder så lite kläder. Nu när vi tycks ha nått absoluta botten på klädskåpet finns inga affärer tillgängliga. Som tur är ser de flesta seglarnas kläder lika

edelhavet om några veckor och möta en helt annan grupp seglare också; rikingarna och det vackra folket från södra Frankrike och Italien. Jag svepte en indonesisk sarong omkring mig så länge och tog en sliten svensk fleece tröja utanpå.

Birgitta Boye-Freudenthal