Mera Röda havet.

Ariel IV 2001-03-25

Resebrev 141: Mera Röda havet

Mera vita stränder och intensivt fiskrika korallrev. Inga palmer mera. ökenliknande sandblåsande låga öar. Vilda kameler, eller är det dromedarer, iland. Ariel IV smög, utan att ha klarerat in i landet Eritrea, från den ena ankarplatsen till den andra. När någon enstaka patrullbåt passerade utanför den aktuella viken tittade vi nervöst i kikaren för att utröna om den skulle ändra kurs åt vårt håll. På Rasmus födelsedag låg vi vid ön Shumma, i stilla vatten, i en liten turkosblå lagun helt omgiven av sanddyner och rev. Eric och Hervé från franska "Naguel" sköt fisk med harpungevär. Den ena efter den andra, hur många som helst. Sylvie, också från "Naguel", hade beställt "en spann full". Revfiskarna skulle i rå, mosad, torkad, grillad, kokt och stekt form omvandlas till fransk fiskbuffé vars make jag aldrig mött. Hervé fyllde fyrtiotvå. Rasmus fyllde fjorton. Han ville inte ha fiskfödelsedag utan bakade själv tre jättepizzor med konservburksingredienser. Vi hade inte en enda tomat eller annan färskmat kvar ombord, efter två veckor till sjöss. Som tur var fanns några ägg kvar till tårtan. Nio unga från fyra familjebåtar var inbjudna till föräldrafri fest på lånade amerikanska jättekatamaranen "Solmates". ägarna rodde med oss till "Naguel" och fiskfestade. De verkade inte oroa sig för sitt flytande hem, varifrån discomusik dånade och lampor blinkade. Vi kunde se hur de yngsta gästerna svingade sig i riggen och hoppade i nät mellan pontonerna i fören. "Solmates" två stora hundar tittade förundrade på de rörliga gästerna.

I Masawa, Eritreas största hamnstad, seglade vi slutligen in till kaj för att fylla i papper och proviantera. överallt låg förvridna fartygsvrak och delar av beskjutna lyftkranar och fordon. Bitar av bombade kajer stack upp ur vattnet. Rasade eller urblåsta hus kantade hamnen. På några ställen hade man reparerat hus och på avstånd såg vi ett fåtal nya. Tyvärr fick vi bara stanna i fyrtioåtta timmar utan att behöva betala visum om trehundra kronor per person. Kanske hälften av båtarna i vår antipiratgrupp valde att betala och stanna. De ville besöka Eritreas huvudstad Asmara som lär vara intressant och trevlig, fyra timmars bussresa upp i bergen. Resan kostar tjugo kronor retur. Vi lyckades få ner en gammal tankbil med diesel och en med vatten. Fantastiskt! Det sparade oss jag vet inte hur många vändor med dunkar i dingen. Den andra dagen och lite till låg Eric på magen in i motorrummet och lagade huvudmotorn. Som han har gjort väldigt många gånger på senaste tiden. Motorn har fått för vana att inte starta när vi vill och det är synnerligen obehagligt. Särskilt när vi ligger för ankar och det blåser upp. Förut, när motorn alltid startat snällt, har vi inte tänkt så mycket på hur beroende vi är av motorn.

Vårt största bekymmer är annars försäkringsbolaget därhemma, som skulle vara vårt stöd och säkerhet. Förutom de mycket kostbara försäkringarna för farvatten "worldwide" måste vi betala en tilläggsförsäkring för bara Röda Havet och man fordrar att vi ska segla direkt genom Röda havet utan att stanna mer än i nödfall. Ingen annan båt från något land har någonsin hört talas om sådana regler. Hur ska vi orka kryssa ettusenfyrahundra sjömil bland korallrev, mot den för det mesta rådande starka nordliga vinden, i ett av världens mest trafikerade vatten? I norra delen av Röda Havet har grupper av båtar fått ligga och vänta på "väderfönster" i uppemot en vecka. Vi seglar på så mycket vi orkar men kan inte helt förtränga bättre försäkringslottade kollegors råd, som innebär att det måste vara farligare att segla hårt och nattetid än att ta det lugnt, dagsegla och invänta goda väderförhållanden. Försäkringsbolaget till trots så måste säkerheten för familjen och båten komma först. Men vi undrar vad som händer med försäkringsersättningen om båten skulle sjunka vid ett korallrev och det visar sig att vi inte har seglat exakt nonstop hela vägen. Om vi därhemma innan resan, hade förstått hur illa försäkringsreglerna passar med verkligheten i Röda Havet, hade vi letat internationellt efter ett annat bolag.

Och på söndagseftermiddagen när andra dricker kaffe eller går på promenad, seglade vi på hård kryss norrut i Röda Havet då en stor öppen båt med fem arméaktigt klädda män dök upp. Männen befallde oss med gester att stanna. Vi försökte förklara att det var svårt med seglen i den hårda vinden. Då drog de fram en kulspruta ur en låda och en tre meter lång kanon som de monterade upp. Vi fann för gott att omedelbart ta ner alla segel. I den gropiga sjön var det svårt att förstå vad männen egentligen ville. De försökte inte borda oss utan log när de upptäckte att vi hade barn ombord. Slutligen begrep vi att de var soldater från Eritrea som försvarar gränsen mot Sudan. När vi i en lång håv överlämnat klareringspapper för Ariel och oss, blev de nöjda och lät oss fortsätta. Ytterligare ett dygn slogs vi mot vågor och vind innan vi gav upp och kastade ankar bakom en ö i Sudan för att vila. Vår kära farmor som under flera år innan resan, sytt alla våra gästflaggor, hade inte blivit ombedd att sy en för Sudan. Vi visste nog inte därhemma att det var möjligt besöka landet. Enligt andra seglare är det viktigt att ha en gästflagga här. Vi har grävt fram den Egyptiska flaggan som liknar Sudans och behöver nu bara en bit grönt tyg att sy på en trekant av. När vi kommer till Egypten kan vi sprätta bort det gröna. I traslådan har vi hittat ett par gröna shorts, gröna kalsingar och en grön t-skjorta. Men ingen av de tre har den rätta gröna kulören. Undrar hur pass bra ögon de Sudanesiska myndigheterna har.

Birgitta Boye-Freudenthal