Sudan, Röda havet.

Ariel IV 2001-04-01

Resebrev 142: Sudan, Röda havet

På väg in till Suwakin, strax söder om Port Sudan, låg Eric i sin koj och sov några timmar på eftermiddagen. Han var trött efter att ha suttit ankarvakt sedan fyra i morse. "Ariel IV" seglade fort i frisk vind. På sjökortet stod tydligt utmärkt hur havsdjupet på kort tid skulle förändras från trehundra till tio meter, när vi gick över några korallrev. Jag såg på långt håll hur färgen på vattnet förändrades från mörblå till turkosblå och turkos. Ekolodet rasade upp till trettio meter. I full fart dundrade vi vidare och jag såg siffrorna på lodet visa tjugo, femton, tretton, tio, nio! Färgen på vattnet övergick till ljust gulbrunt, vilket berättar om koraller. åtta meter, sju och en halv ! Ja, jag vet att givaren till ekolodet sitter på kölen, två och en halv meter under ytan. Men fy farao vad det kändes otäckt, att dåna fram över detta korallbemängda okända hav. På sjökortet finns på många ställen texten "inte tillräckligt utforskat" och djupsiffror saknas. Jag kopplade loss vindrodret, styrde stirrande på ekolodet och kände hur magen knöt sig. Om djupsiffran gått upp ytterligare bara en enda decimeter, hade jag lagt över rodret och seglat ut igen. Men lodet visade sju och sextio, sju och sjuttio, sju och åttio. Plötsligt hade vi nästan hundra meter under kölen igen. Eric sov en stund till. Jag kopplade vindrodret och gjorde mig en kopp te. Rasmus och Jens låg djupt försjunkna i varsin bok.

En naturlig ränna i det breda kustnära revet, öppnade sig in mot Suwakin. På båda sidor fanns rostiga sjömärken. Om de var röda eller gröna gick inte längre att urskilja. Rännan fortsatte in genom land. På båda sidor stod soldater, kanoner och tanks. De var inte rostiga. I radion fick vi uppge nationalitet, namn och ärende. Rännan slutade i en naturlig hamn där vi ankrade bredvid brittiska "Ocean Swan". Under de fem dygn vi låg i Suwakin hamn träffade Eric dagligen Crissy och Geoff på "Ocean Swan". Upplevelserna och tankar kring piratöverfallet de nyligen varit med om, hade etsat sig in i deras medvetanden och ville inte försvinna. Det är en sak att förlora jordiska ägodelar, men en helt annan sak med depressioner och ångest som dyker upp. Erics erfarenheter av katastrofbehandling kom väl till pass men fem dagar är alltför kort tid. Staden Suwakin omkring oss, fanns inte längre. Bara ruiner av det som en gång varit Sudans mest aktiva hamn med vackra hus byggda av korallsten. Först trodde vi att de var bombade. Men vår inklareringsagent Abu Mohammed berättade att alla köpmännen på 1920-talet, av ekonomiska skäl, flyttat till Port Sudan. De tog med sig husens hörnstenar. Sedan har väder och tid haft sin gång. Vi förtöjde dingen vid en sten och vandrade uppför en smal väg mellan ruiner och nästan beboeliga hus, till den lokala marknaden. Där samlas varje morgon kamelryttare, åsnevagnar och beduiner från boplatser miltals omkring. Getter, vilda katter och hundar strök omkring överallt. Barn och män var klädda i ljusa, många mycket smutsiga och söndriga, långa särkar med mössa eller turban. Två spetälska och en man med klumpfot satt i ett hörn. De ytterst få kvinnor vi såg var insvepta i orange, röda eller lila slöjor. Här lever folk utan elektricitet och utan alla moderna bekvämligheter, i små skjul av gamla brädor och korrugerad plåt. Marknadens offentliga toalett är ett öppet dike utan några som helst väggar omkring. För första gången på vår resa kände vi oss riktigt nedslagna och betryckta inför fattigdom. Och m

ga människor i Söderhavet hade det vackert och grönt omkring sig, gott om frukt och grönsaker, och fisk. De behövde inga hus utan levde kanske bäst i sina luftiga palmbladshyddor. Här i Suwakin finns inte ett grönt strå. Bara sand, smuts och sopor. Undernärda barn och människor med sjukdomar som vi inte sett i Europa sedan medeltiden. Men ingen tiggde eller tvingade sig på oss för att få pengar. I detta det fattigaste land vi besökt begärde man de högsta avgifter vi någonsin betalt. Allt försvann i de redan bemedlades fickor. Rasmus och Jens köpte varsitt imponerande beduinsvärd. För att svärden inte ska rosta på hemvägen i den fuktiga båtatmosfären, smorde de in dem med vaselin. Inte något gjort av läder finns kvar ombord sedan Sverige. Läder möglar alltid. Hoppas nu att de vackra beduinslidorna kan hålla sig i fyra månade tills vi kommer hem. De hänger luftigt i barnens hytter.

Några av seglarna åkte buss till Port Sudan. Eric, Rasmus och Jens följde med. Det ytterst ovanliga inträffade att jag valde att stanna hemma. Inte en enda upplevelse till hade jag plats för. Inga fler människor; seglare eller inhemska, hade jag lust att prata med på ett tag. Långseglarlivet blir ibland så proppat med nya intryck och möten, att huvudet svämmar över och man bara vill vara stilla därhemma. Jag tillbringade dagen i total ensamhet med att hämta vatten samt med bok och otaliga koppar te i sittbrunnen. Vattnet fanns på land i blå smutsiga plasttunnor. Genom ett uppsågat hål på ena kortsidan sänkte jag ner en tillbringare och hällde med hjälp av tratt vatten i våra fyra tjugoliters dunkar. I båten fyllde jag med samma tratt, över vattnet i duschpåsarna av plast. Samt fyllde åter dunkarna, på land med tillbringaren. Det tog tid men upprepningen genererade ett skönt lugn. Några kameler med barn (kalvar, föl?) kom förbi på stigen. När Eric och barnen kom hem igen bräddfulla med berättelser fanns det plats i huvudet igen.

Birgitta Boye-Freudenthal