Röda havet.

Ariel IV 2001-03-18

Resebrev 140: Röda havet

Efter en incident med misstänkta pirater slöt sig, vår elva långfärdseglare starka konvoj, samman än mer. Ett intressant skolklassliknande mönster utvecklades. Amerikanska "Dream On" hade svårt att hålla sig till gruppen. "Jag kan inte segla så långsamt" eller "min motor mår dåligt av att gå så sakta". Till slut såg vi "Dream On" dundra före alla andra med en sjömil, varefter hon vände, seglade tillbaka och la sig en sjömil efter gruppen. Detta upprepades gång efter gång. Buspojksbeteendet togs upp av ytterligare två båtar som seglade lite hit och dit. Vi vågade inte slumra till en enda minut på våra vakter. De två långsammaste båtarna plöjde stadigt efter. Ibland fick klassen vänta. Katamaranen "Solmate" som egentligen är snabbast, seglade med helt inrullade försegel ordentligt i ena sluthörnet och såg till att alla var med. Medelmåttorna låg i en välordnad mittgrupp. De snabbare båtarna, "Ariel IV" inkluderad, seglade med varierande mängd segel, som eskort i ytterkanterna. När vi efter två dygn passerat de piratfarliga området löstes gruppen upp i en lättad röra. Folk seglade hit, dit och hursomhelst för att snacka med varandra. än ville man inte fritt använda VHF. Vår fiskelina rasslade ut med uppenbarligen något mycket stort på kroken. Mina ögon lurade mig, trodde jag, när jag såg fisken som hoppade bakom oss; en enorm svärdfisk med nacksegel, kallad sailfish. När Eric efter en halvtimme lyckades dra in den till båtsidan hörde jag honom förvånat viska för sig själv: "Dra på trissor, är det möjligt att få denna jättefisk ombord". Fisken var större än Eric själv. Och han är stor. Men svärdfisken hade kämpat sig trött och bjöd ringa motstånd när han slutligen drogs upp på däck med en stor huggkrok. Storfiskaren Jens och pappa Eric hängde upp honom i riggen för att de andra båtarna skulle få se. En sådan fisk får man bara en gång i livet. Måttbandet visade två meter och femtiofem centimeter. Fiskvågen räckte inte till. Till kvällsvard serverades svärdfisk på alla båtarna. Så kom vind, mycket vind. Vi försökte län

en "Ariel" gungade och slängde så vi var tvungna att rulla ut en bit försegel för att få balans i båten. På mycket kort tid rusade vi långt före de flesta och gruppen löstes upp i en lång karavan med långa mellanrum mellan kamelerna. På radion beslutades att vi helt skulle hoppa över osäkra Yemen och Djibouti där några franska seglare blivit rånade på sin båt i hamn. Somalia var inte ens att tänka på. Där råder anarki. Var och en skulle segla efter bästa förmåga till någon av de första ankarvikarna i Eritrea. Klockan sex på morgonen, i kolmörker passerade "Ariel IV of Scandinavia" genom sundet Bab al Mandab. Stark nordgående ström kombinerad med hård sydlig vind vräkte oss i expresstågsfart, mellan flera stora skepp, in i Röda Havet. "Dream On" rapporterade framför oss, via radion att de nästan kolliderat med ett stort fiskebåtsvrak som låg flytande i sundet. Vi fick positionen men eftersom det var svårt att beräkna varåt den farliga farkosten drev, seglade vi tvärs över fartygsleden in mot land. Arabiska Bab al Mandab betyder tårarnas port, vilket säger en del om det hav vi är på väg in i. Röda Havets avlånga form skapar hårda tunnelvindar från norr eller söder. Vågorna är besvärliga; höga, korta och bryter lätt. Tankers och enorma containerfartyg går fram och tillbaka som på en motorväg. I länder längs kusten är krig och oroligheter inte långt borta. Med seglen som stora vingar; försegel på bom ut i lovart och storseglet utsläppt så långt möjligt i lä, flög vi förbi Djibouti och Eritreas södra gräns. När morgonljuset gjort verkligheten synlig såg vi att havet formligen kokade av fisk, och att luften virvlade av sjöfågel på fiskafänge. Tonfiskar hoppade i luften och nästan krockade med flygfiskar som for förbi. Aldrig tidigare har vi sett så mycket fisk. På fem timmar fångade Jens och Eric fem fiskar på vardera omkring femton kilo. Tonfisk, wahoo, king mackerel, jackfish och mahi mahi. I rensningsavdelningen slutade vi att skära tjusiga kotletter. Allt blev snabba tjocka filéer som på löpande band hamnade i plas

ångsten och placerade den mot 50 % delaktighet, i sin stora frys. Fiskelinorna fick därefter hänga obrukade några dagar, vilket inte har hänt förut på hela vår resa. Väster om oss böljade oändliga sandkullar. Sandmoln yrde och for i den starka vinden. Afrika såg på avstånd ut som ett enda väldigt Sahara. När vi två dygn senare satte ner foten i Afrika, var det sand under fotsulan, och sand, sand till horisonten. Några torra kaktusar, tistlar och taggbuskar. På den stranden fanns inga landminor. Eric frågade lokala fiskare. De stränder i Eritrea som minerats under frihetskrigen ligger längre norrut. Eritrea har kämpat länge för sin frihet, först från kolonialmakterna Storbritannien och Italien, och senare från grannlandet Etiopien. 1993 blev Eritrea slutligen självständigt. Männen vi mötte i fiskebåten var mörka afrikaner med breda välkomnande leenden. En av dem kunde lite engelska. Efter över en vecka på haven var det härligt att komma iland. Barnen sprang som glada kalvar bland sanddynerna. När solen sänkte sig över Röda Havet tände vi en liten eld på stranden, med vad bränne tonåringarna kunde hitta, och grillade fisk. Den ena skepparhistorien avlöste den andra när sex besättningar roade sig tillsammans. Alla hade vi längtat efter den här stunden. Första kvällen i hamn efter en lång segling är alltid obeskrivligt underbar. Vi är gladtrötta, stolta över att ha genomfört seglingen väl och känner intensivt att vi lever.

Birgitta Boye-Freudenthal