Maldiverna.

Ariel IV 2001-02-11

Resebrev 135: Maldiverna

"Som ett ställe att ladda batterierna på." Så beskrevs Uligan, en ö i den nordligaste atollen på Maldiverna, av långfärdseglarna som passerade här förra säsongen. Batterierna var de mänskliga drivkrafterna. Att de varit urladdade visste vi egentligen inte. Efter flera månader i asiatiska städer och byar var vi helt enkelt slutkörda. Efter ett obeskrivligt människomyller. Efter hela tiden nya platser och upplevelser. Efter otrolig trafik av alla slag. Efter att mitt ibland underbara människor, hela tiden behöva vara på sin vakt. För att inte bli bestulen eller lurad. För att inte göra fel genom missad kunskap om regler eller om hur alla olika samhällen fungerar. När vi efter fyra dygns motring och någon segling, anlände Uligan, Maldiverna ramlade vi ihop i en hög, sov i två dygn och gick på halvfart i ytterligare två. Sen sjönk vi ner i det varma turkosblå havet, och stannade där i timmar. Gick långsamma långa promenader längs öde vita stränder och drack oss begärligt otörstiga ur kokosnötter. Palmer vajade vänligt över oss. Korallreven på Maldiverna är döda, men fulla av simmande utsökta middagar. Eric letade fram harpungeväret som vi inte sett sedan Stilla Havet. Sweetlip, grouper och snapper i grytan. Vet tyvärr inte vad de heter på svenska. Jens stod på däck en stund med sitt spö och fyllde lätt en spann med små fiskar. Lilablå skimrande lekte de i tusental runt "Ariel IV". Solen gick ner varje dag, stor röd och rund som en augustimåne. Månen kom upp varje dag, ett par timmar senare, stor röd och rund som en augustimåne. På nätterna sov vi länge och bättre än på länge. Graderna i kajutan var inte längre lika många. Rasmus och Jens byggde koja i skogen med barnen från canadensiska "Synchronisity". Efterhand återvände kraft och upptäckarlust. En dag vandrade vi runt ön, i vattnet och ur vattnet, i vattnet och ur vattnet, i samma kläder. Drypande våta, men helt torra en stund senare. När vi närmade oss den lilla byn drog jag en blåturkos sarong utanpå alltihop. För att inte visa knäna. Mina axlar och överarmar

stark men inte sträng på Maldiverna. Kvinnorna går klädda i halvlånga klänningar och långbyxor. Bara när de ska be kommer en vit huvudslöja fram. Kvinnor och barn gömde sig blygt när vi kom gående men kikade nyfiket fram bakom träd eller ur dörröppningar. En äldre kvinna bjöd in oss i sitt hus där vi fick sitta på pallar runt ett träbord. Kvinnan visade sig vara mormor i en jättefamilj. Alltfler barn, släktingar och vänner samlades runt väggarna och i dörröppningen för att betitta oss. Pappan var hajfiskare och hade arbetat en tid i Indien och på Sri Lanka där han lärt sig lite engelska. Numera har han egen båt. Han kände till Sverige och hade ett inramat foto av HMS Karlskrona på väggen. Vårt svenska marinskepp Karlskrona har legat ankrat två gånger utanför Uligan. Undrar vad det gjorde här. Till gott dundersött te fick vi starkkryddade fiskbullar och mjuk sockerkaka med kokossmak. Konversationen bestod mest av presentationer med namn och ålder samt leenden, vinkningar och kroppsspråk. Huset var liksom övriga i byn litet, vackert byggt av murade korallstenar med palmbladstak eller korrugerad plåt. Trädgården bestod av vit sand med enstaka grästuvor och papayaträd. De små sandvägarna i byn sopades dagligen av kvinnorna. Vi skulle gärna bjuda familjen ut till vår båt som de säkert är väldigt nyfikna på. Och kanske ge dem någon liten gåva. Men säkerhetsmannen som gav oss tillstånd att ankra här överlämnade följande regler; om någon vill ge en present till byns invånare måste gåvan godkännas först, inga bybor får bjudas ombord på båtarna, ingen seglare får vara iland före sex eller efter 22, besökande seglarkvinnor måste med sin klädnad täcka knän och axlar. Det måste vara konstigt för människorna här att se omkring femtio båtar komma och gå under en säsong och inte få besöka dem. Som vilande gracila men helt främmande fåglar ligger de i lagunen med flaggor i aktern från länder nånstans på andra sidan jorden.

Danska trettiofem meter långa, tvåmastade skonaren "Victoria", seglade in nästan samtidigt med oss, "Synchronisity" och holländska "Gabber". Den rööde och hviide fladdrade stolt högt i riggen. På lördagskvällen blev vi småbåtar ombordbjudna på knytkalas. Härligt att se alla olika grytor och pannor på rufftaket, som fick vara gående bord. Besättningen betalar femtusen i månaden var, för att få segla med en bit. Föreningen "Langtursejlerne" i århus väljer ut vilka som ska få möjlighet att följa med. Som befarna sjömän hade vi många skepparhistorier att dra för de andlöst lyssnade skolskeppsseglarna. Roligt att prata skandinaviska som omväxling från all engelska, amerikanska, canadensiska, australiensiska, nyzeeländska, sydafrikanska, skotska, irländska och annan engelska. Vi börjar bli bra på att höra varifrån människor kommer. Ungefär som man hör varifrån en skåning respektive norrlänning kommer. Vi låg på Victorias rufftak framåt natten och diskuterade stjärnbilders namn. Barnen satt ytterst på "Victorias" fem meter långa bogspröt. Jag kände mig mycket nöjd med att det fanns ett rejält nät därunder.

Uligan påminde oss om det lata livet på Tuamotuöarna i Stilla havet. Det är så här långfärdseglarlivet ska vara. Speciellt nu efter spännande, jobbiga Asien och före Röda Havet och arabvärlden. I nästa vecka seglar vi mot Oman som blir första mötet med en helt ny del av världen. Synd bara att vi inte kan stanna här några månader till.

Birgitta Boye-Freudenthal