Mer Maldiverna.

Ariel IV 2001-02-18

Resebrev 136: Mer Maldiverna

Ännu, ännu mera ville vi njuta, njuta av skönhet och ro på Maldiverna. Något sorts kroppsligt centrum för vilo- och avkopplingsbehov slog till med full kraft. Vi packade dingen med machetes, harpungevär, vatten, pinnbrödsdeg, några reservkorvar, tändstickor och en jättestor kaka med Valentinhjärta på, som Jens hade bakat. Kakan var synnerligen svår att hålla torr när motvindsvågor skvätte över dingen, på hemlig utflykt till obebodd ö. Hemlig därför att långfärdseglare, för "myndigheterna", inte får ge sig av till andra öar på egen hand. Bara om vi åkte med lokal båt och förare, samt betalade ekipaget med många dollar. De många amerikanska seglarna och deras många dollar, har förstört mycket för oss vanliga. Nåväl, vi for oskyldigt iväg som om vi skulle på snorkeltur runt revet. Strax därefter smög canadensiska familjen på "Synchronisity" efter. Någon sjömil ut syntes dingarna inte längre från land och vi drog på i full fart över lagunen till en liten ö på atollens andra sida. Ordet atoll används i hela världen för att beteckna ringrev där vulkanön i mitten för längesedan har sjunkit och efterlämnat en vågskyddad lagun. Atoll kommer ursprungligen från det maldiviska språket och betyder ringformad korallö. Inte ett fotspår syntes på gnistrande vit sandstrand där vi drog upp dingarna. Bara de lustiga spåren av eremitkräftor och krabbor, kors och tvärs överallt. Vi brände fötterna på stranden och fann för gott att genast sjunka ner det turkosblå. Där låg vi alla utsträckta på rygg och flöt lättjefullt ett lagom tag. Tills aktivitetsbehov infann sig och vi byggde basläger i skogen med sängar av grenar, slanor och palmblad. Barnen blev högeligen inspirerade och fortsatte hela dagen att tillverka bord, sittmattor, staket, klädhängare, och grytunderlägg av skogsmaterial. Sen byggde vi eldstad och sittstensring i strandkanten under några träd. Eric och David harpunerade en hel hög revfiskar och vi grillade kvällsmat. Den evigt vackra kvällssolen flöt ut i havet och blinkade grönt god natt. Vi bara satt där ganska tysta, r

v i sanden. Den blev inte fuktig. Härligt personliga hålor bökade vi ut för höfter och axlar. Jag vaknade med ett skrik. Nattpigg krabba sprang över magen. Stranden myllrade av hans kompisar. Det var därför David och barnen ville sova i sängar ovan mark. Vi byggde i stjärneljus ett litet krabbstaket. Inte vet jag om det fungerade men vi sov gott, mellan nya hålbökningar för vändning. Oceanerna kluckade långsamt i natten. Haven har blivit en naturlig och viktig del av vårt vardagliga liv. Dofter i vinden. Hur ska vi snart kunna sitta i kontorsrum, med kläder överallt, och skor. Våra fötter passar nog inte i skorna därhemma. Men kanske mössen på vinden har smaskat i sig dem. Efter frukost skulle vi hem. Men varför då egentligen? Vi stannade en dag till. Vandrade runt ön, snorklade runt reven, fångade mera fisk, och plockade berg av kokosnötter. Gamla bruna nötter på marken har godisgott vitt kött. Som Du säkert smakat. Men från unga gröna nötter direkt från palm fyllde vi hela glas med törstsläckande saft. Kokosnötsmjölk fick vi genom att krama småbitar av det vita köttet. Maldiverna kallar kokosnötspalmen för livets träd. De använder kött, saft och mjölk i matlagning, ytterhöljet till rep och snören, av stammens sav görs toddy och sirap, med bladen bygger de tak, väggar och mattor, stammar blir till båtar, möbler och husskelett, kokosnötsolja används i matlagning, som tändvätska och i hårdvård. Skulle något mot förmodan bli över förvandlas det bränne i köket.

Sista dagen på Uligan besökte vi skolan. Ingen mer än engelskläraren kunde engelska. Han var från Indien och skulle jobba härute i några år för att tjäna pengar. Lärarlöner på Maldiverna är fyra gånger högre än i Indien. Femtusen kronor i månaden. Haia bodde ensam i ett litet rum. En kvinna städade, tvättade och lagade hans mat. "Livet på öarna är alltför lugnt och långsamt. Folk har inga ambitioner" tyckte Haia. "De tar dagen som den kommer och gör så lite som möjligt." Den inställningen till livet känner vi igen från Söderhavet. Haia längtade till när han skulle kunna åka till Europa och utbilda sig vidare. Haia som är hindu får inte "blanda sig" med muslimerna på Maldiverna. Inga nära vänner eller flickvänner. Han saknade sin familj i Indien och kände sig oerhört ensam. Alla barnen i skolan var klädda i vita kläder. äldre pojkar bar snygga blå byxor. Maldiverna har det bra. Turister älskar landet men är bara tillåtna på vissa öar. Maldiverna vill bevara sitt lands kultur. Många familjer har en pappa eller släkting som jobbar i semesteranläggning på någon ö kring huvudstaden MalÈ. Två unga pojkar kom körande utmed sandstigarna mellan palmer på mountainbike. Kvinnor och barn sopade löv med palmbladskvastar, iklädda anmärkningsvärt nya, mångfärgade bomullsklänningar och matchande långbyxor. Sultaner har styrt Maldiverna sedan landet konverterade till islam år 1153. Men 1968 utropades republik och landet fick president. Hans förlängda armar utgörs av ö cheferna. En på varje bebodd ö. De i sin tur lyder, under atollchefen. Undrar hur det känns att vara chef över en atoll. Vilka frågor man diskuterar på hans kontor. Om han har något. Vi såg ö chefen och hans råd på Uligan sitta på stockar i ring under ett stort palmtak nere vid stranden. Innan avfärd drog vi upp gratis vatten med spann ur en källa, till dunkar och duschar. Men mannen som sålde diesel mätte upp tio procent för lite. När Eric hämtade en egen dunk och påpekade "misstaget" menade mannen att detta var amerikanska liter. Alla vi långfärdsbåtar som komme

ska Oceanen. Dieselförsäljarna kan sätta vilket pris de vill. Varför då luras med kvantitet. Kanske ö chefen bestämt priset. Vi får nog aldrig veta. Igår lämnade vi med saknad de vilsamma underbara Maldiverna och styrde ut i god vind på en tolvhundra sjömil lång segling till Oman. Om vinden håller i sig kan vi vara framme om åtta till tio dagar.

Birgitta Boye-Freudenthal