Mera Sri Lanka.

Ariel IV 2001-01-28

Resebrev 133: Mera Sri Lanka.

Först nu förstår jag hur folk i världens krigsdrabbade länder kan fortsätta att leva nästan "som vanligt". Man "vänjer sig." Om det exploderar bomber varje dag och finns soldater överallt, orkar människor inte vara rädda hur länge som helst. Våra försvarsmekanismer hjälper oss tro på, att det onda inte kommer att drabba just oss. På resa runt Sri Lanka har vi passerat tjugotre armébesatta vägspärrar. överallt har vi träffat underbart vänliga, glada och gästfria människor. ända upp i norr till Jaffna där bara tamiler bor, vågade vi oss inte. Den del av ön som tamilerna vill ha som sitt eget fria land. Vår sinhalesiska chaufför Pahle var klädd i vit sarong och vit skjorta. Han hälsade oss med luciabugning och "aayu-bowan" (frid vare med er). Pahle sa "I like the tamils but they are too aggressiv". Vem skulle inte bli aggressiv om man inte fick leva på samma villkor som övriga människor, i sitt eget land. Nästan tvåtusen meter upp i bergen i centrala Sri Lanka stod barfota tamilkvinnor bland tebuskarna och plockade för tjugo kronor om dagen. Vackra som fjärilar med färgade klänningar och huvuddukar. Unga och gamla. Leende gav de oss tekvistar att lukta på. Tjugo kilo minst, måste de plocka. Männen kör uppsamlingslastbil eller jobbar på fabrik. I fabriken tömdes tekorgarna, för åtta timmar i långa torkningsbord. Luft blåser underifrån. Från borden skickas telöven vidare genom en maskin som kramar vätskan i lövet till dess yta. I nästa process oxideras vätskan vilket gör teet drickbart. Slutligen återstår torkning, sortering och gradering efter storlek och form. Visste du att te från Sri Lanka exportera över hela världen under namnet Ceylon te? Under den engelska kolonialtiden och fram till dess landet blev republik 1972, hette ön Ceylon. En amerikansk besättning som varit på rundresa, tyckte att teindustrin består av "too few processes." över natten stannade vi på ett härbärge. Där högt uppe i bergen var det kallt. Så otroligt underligt att frysa. För första gången sedan Nya Zeeland för ett år sedan, bytte vi kortby

ockor kom fram. Hela familjen köpte varsin fleece tröja för tjugofem kronor styck.

En del av de starka elefanterna var förr hårt arbetande bas i Sri Lankas produktion. Men många fler var vilda och del i ett friskt levande natursystem. Några betraktades som heliga tempeldjur. Vi såg två i "Temple of the Tooth" i staden Kandy och en hel massa i ett "elefantbarnhem" utanför staden. I templet vaktar elefanterna en av Buddhas tänder. I barnhemmet förnyar de elefantstammen på Sri Lanka som nästan varit på väg att dö ut. Vid sekelskiftet fanns tiotusentals elefanter. Idag är de 3000. Elefantbarnhemmet har blivit en av Sri Lankas turistfavoriter. Vägen dit är kantad av försäljningsställen. Träelefanter, elfenbenselefanter, batikelefanter, teshirtelefanter, barnkläder med elefanter, bokmärkeselefanter, elefantryggsäckar och elefant-nästan-allt. Men det gjorde inget. De riktiga elefanterna var fantastiska. Femtiotre busiga unga elefanter rusade som en enda böljande rygg, längs stigen ner i floden. Där stod de i grunt vatten en timme och drack. Sedan badade de på djupare vatten, parade sig, busade, slogs och trumpetade, innan de böljade förbi igen på väg hem till sin egen skog. Där jobbade de äldre med att flytta stockar och bära bladgrenar till mat i snabeln. "De gamle" här är bara trettio år. Elefanter kan bli uppemot åttio. Asiatiska elefanter har små öron, saknar oftast betar och är mindre än sina afrikanska kusiner. De är himla "söta" med ett tragiskt uttryck i ansiktet. Bebisarna är lika förtjusande i verkligheten som vilken flygande serietidningselefant som helst.

På vägarna tog mil efter mil på smala smala slingrande hoppiga Sri Lanka vägar, hur många timmar som helst. Rasmus och Jens spelade Löjliga Familjerna på engelska, med kompisarna från Synchronisity. Vi tittade åt alla håll så ögonen rullade. Stenbrott där män hängde i linor utefter klippväggen och hackade för hand. Apor överallt. Tillverkning av möbler, krukor, takpannor, brädor, kostymer - allt för hand. I en batikverkstad kunde vi inte motstå ett sängöverkast med hundra elefanter på. Kanske det överkastet kan bli en sorts familjelegend som berättas i generationer. I varje by fanns små och stora tempel med oftast en gigantisk Buddhabild som stilla blickade ut över hektisk tillvaro. Vår bil stod stilla i trafikstockningar två gånger, i vardera en timme. Vi passerade tre olyckor varav två ledde till dödsoffer. Vi vände bort blicken inför stundande katastrofer kanske sextionio gånger. Tills korken gick ur och vi röt åt föraren att han inte fick göra en enda omkörning till. Vår förare var en äldre säkert mycket försiktig chaufför, med Sri Lanka mått mätt. Vid varje tempel eller Buddhastaty släppte han ratten och luciabugade. Att köra om mitt i en kurva utan sikt, och tuta allt vad tygen håller, så att eventuell mötande trafik kan köra ut i diket, hör till den vardagliga trafikkulturen. Likaledes att köra om på raksträcka även om man möter en bil. Den mötande bilen förväntas köra ut på dikesrenen. Vägrenar existerar inte. Vägarna är byggda för de oxspann och trehjulingar som fortfarande utgör majoritet. På dikesrenarna promenerar kor och överallt människor. I vår hyrda minibuss var säkerhetsbältena bortmonterade. Har vi nu klarat att segla runt mer än halva jorden, vore det snopet att dö på en dammig väg.

Sri Lanka i all sin myllrande mångfald kommer att bli ett av våra favoritländer. Dess flagga har komplicerade färger och figurer. Slå upp den och titta. Både historiskt arv och olika religioner finns representerade. Vi hissar flaggorna från alla länder vi besökt i masten, när vi återvänder hem till sommaren. Sri Lankas flagga kommer att hamna bland de översta. I nästa vecka drar vi mot Maldiverna.

Birgitta Boye-Freudenthal