Farväl Sri Lanka.

Ariel IV 2001-02-04

Resebrev 134: Farväl Sri Lanka.

Ariel forsar fram på väg från Sri Lanka till Maldiverna. En kort översegling som bara tar omkring tre dygn. Jag hade svårt att somna på min första frivakt klockan åtta igår kväll. Första natten har kroppen inte hunnit ställa in sig på de något märkliga sovtiderna. För mig åtta till elva, två till fem och sju till så länge jag behöver. Idag vaknade jag halvtolv. Det blir en kort dag. Rasmus och Jens tar vakter på förmiddagen så att Eric och jag kan sova ut. Igår "drömseglade" vi snabbt i perfekt bris, utan vågor. Denna dagen är en söndag och både hav och vind har tagit ledigt. För motor går vi över spegelblankt hav. Bara några slöa långa rullningar skvallrar om att vi är på väg. Efter mycket sen frukost stannande vi motorn ett tag, hoppade i havet och simmade över till canadensiska "Synchronisity". Tineke och Jimmy från holländska "Gabber" tog också ett morgondopp. Att mötas så, tre små båtar mitt på en väldig ocean, utan något land inom synhåll, känns stort. Vi kunde vara de enda människorna i världen. Solen steker så vi kan inte gå barfota på däck. Vår vita Hawaiiparasoll (köpt i Holland) har kommit upp över sittbrunnen. Jens la ut fendrarna på styrbordsidan så Synchronisity kunde smyga upp intill Ariel. Leah (13 år) och Jessica (9) hoppade över på besök för resten av dagen. Just nu spelar de kort i Jens hytt. Alla fläktar i båten går på högvarv. Dagtemperaturen under däck är bättre än den på däck, omkring 33 grader. Eric tvättar de otroligt brungrönbevuxna linorna till extra ankare och den akterboj som Ariel legat säkert förtöjd vid under vår resa på Sri Lanka. Jimmy sa att eftersom det är biologisk smuts kan man bara lämna linorna att torka i solen och därefter borsta bort det bruna. Men vi måste skölja linorna i sötvatten för att kunna ta ner dem i båten. Sista kvällen på Sri Lanka blev vi hembjudna till en lokal familj på middag. Medan pappan sprutade myggavvisande citronoljor på golvet och äldste sonen spred väldoftande rökelse i rummet serverades vi färsk ananasjuice. Hela middagen satt vår familj ensamma

lika kött- fisk- och grönsaksrätter i små skålar och kokt vatten att dricka. Till efterrätt fick vi buffelyoghurt och rinnande honung. Enligt sin sed åt Marlin, Malika, deras tre barn, Malikas syster och hennes föräldrar i köket. Bara Marlin kunde engelska men han berättade stolt att hans äldste son skulle få lära sig engelska några timmar varje lördag. Och han berättade att de flesta Sri Lanka bor tycker det är förfärligt tråkigt med den korruption som alla vet finns bland myndigheter. även om stora skyltar säger att det är olagligt

En dag för ankar i Galle hamn gick VHFen varm. Danska båten "Bifrost" var på väg in eskorterad av canadensiska "Harmony II" och amerikanska "Serenity". Sören på Bifrost hade fått bommen i huvudet under en oplanerad gipp i lätt väder. Han låg medvetslös blödande på däck. Hans besättningsman Thomas, tjugo år, hade nyligen mönstrat på, och aldrig förr seglat över oceaner. Efteråt sa Thomas att han handlat intuitivt utan att egentligen veta vad han gjorde. Med ett nödanrop "Mayday, mayday" fick han kontakt med Harmony II och Serenity som råkade ligga i närheten. Båda båtarna styrde upp till Bifrost, så fort det gick. Männen hoppade ombord medan deras respektive hustrur ensamma seglade sina egna båtar. Man lyfte Sören till en koj där han så småningom vaknade. Ena armen och ena benet var förlamade. I fyra dygn turades de två paren om att hjälpa Thomas ta hand om Sören och segla Bifrost till Sri Lanka. Eric mötte dem när de kom in och kunde som doktor konstatera att det turligt nog inte rörde sig om hjärnblödning utan om en whiplash-liknande skada i ryggraden. Sören hade långsamt fått tillbaka sin rörelseförmåga. Eric kunde bara skicka honom till sjukhus i huvudstaden Colombo för röntgen. Harmony II och Serenity fick speciellt tillstånd av marinen och hamnmyndigheten att stanna över natten utan att klarera in. De var på väg till Maldiverna och hade inte alls tänkt besöka Sri Lanka. I hamnen låg också stora skeppet "Victoria" från Danmark. Skeppare Birger är socialpedagog och tar förutom sex betalande besättning också emot två unga "elever" som haft det trassligt hemma. I Sverige fick värstingbåtprojekten dåligt rykte för några år sedan efter skandalartiklar i pressen. Eleverna på Victoria verkar älska sitt nya liv och vi ser hur Birger hela tiden ger hjälp och stöd för att hjälpa de unga komma på rätt köl. De flesta av hans tidigare elever har klarat sig bra när de efter ett år återkommit hem. Kostnaden för samhället blir omkring hälften så stor jämfört med traditionell institutionsvård. Sista båthistorien från Sri La

n Matokaoma. Första gången träffade vi dem i Venezuela för ett och ett halvt år sedan. ägarna, ett synnerligen rikt äldre franskt par, har bjudit oss ombord på champagne i kristallglas några gånger då vi kunnat hjälpa båten in i mörker eller dåligt väder. Besättningen, HervÈ och Sandra lärde vi känna när de bodde på sin egen båt i Whangarei. De har lovat ägarna att segla Matokaoma under ett år innan de vill fortsätta jorden runt i sin egen båt. Hårt jobb för bara två personer på en så stor båt som Matokaoma. Inte bara segling och navigation utan underhåll av båten, proviantering, matlagning, städning och tvätt. Ibland till sex extra gäster. Men mycket mycket bra betalt. Nu är det snart dags för HervÈ och Sandra att mönstra av. ägarna har prövat flera andra besättningspar men aldrig blivit nöjda. över ett glas fransk champagne blev Eric och jag tillfrågade om vi vill vara jättebetald, jättearbetande besättning på fransk jättebåt, med destination Afrika och Sydamerika. Jobberbjudandet var det mest lockande jag fått i hela mitt liv. Undrar om de hade tänkt att vi skulle ta med Rasmus och Jens. Här sitter jag nu på Ariel IV och skrattar för mig själv. Tillvaron är fantastisk. Tänk vad jag hade missat om jag aldrig hade vågat segla iväg.

Birgitta Boye-Freudenthal