Thailanda.

Ariel IV 2000-12-17

Resebrev 128: Thailand.

Vi siktade thailändska lilla ön Pethra på långt håll. Höga branta klippor. Konturen på avstånd som ett slagskepp. Två små enkla hus klängde sig fast på varsin klipphylla. Ariels ankarkedja på 80 meter räckte nästan inte till. Tre gånger djupet ska ut. For i dingen runt nordspetsen för att utforska. Strax bakom låg en mörkblå fiskebåt för ankar. Flera män var iland och badade. Längre bort öppnade sig en underbar strand innanför korallrev. På stranden alldeles under berget låg tre nybyggda stora hus i traditionell stil. En båt gick just in genom en kanal i revet. Männen vinkade oss till sig. En äldre man med nobelt utseende och tung medaljong i guld runt halsen bjöd oss med gester att vara hans gäster. Hans son i militärkläder och en yngre vän översatte till engelska. Kongdej Choosree hade nyligen dragit sig tillbaka från sitt arbete som chef för både Thailands FBI och den kungliga vakten. Han kände kung Rama VI väl och visste att också Sverige har en kung. Två thailändska marinsoldater åker varje år till Sverige för att studera svenska flottan, på Carl VXI Gustavs bekostnad. Thailändarna älskar och respekterar, trots diverse militärkupper och folkuppror under åren, sin kung. Hans ätt stammar från sent sjuttonhundratal. Thailand är ett av de få länderi Sydostasien som inte varit koloniserade av européer och Thailändarna är stolta över att alltid ha varit fria. Namnet Thailand betyder ungefär de frias land. På gamla dagar hade Kongdej fått sjutton öar att ta hand om. Några med stora kolonier av svalor, som kommer från Sibirien för att bygga bon. Varje svalas första, andra och tredje bo plockas av skickliga lokala bergsklättrare, med starka händer. Ingen har säkerhetslina. Bona skeppas till Bankok där ett kg, ca 30 bon, genererar 30 000 kr. På fabrik stoppas de i glasflaska och exporteras över världen. Sedan inköps de för en mindre förmögenhet, av framför allt kineser, som tillagar lyxiga söta desserter. Männen i de små klipphusen och på den mörkblå båten var vakter, som tre månader om året ser till att inga lokala

lera hundra vakter finns i Kongdejs sold. Alla har vapen. Vår värd hälsade oss med händerna ihop som Lucia, och en graciös bugning, att sitta ner på en luftig veranda. En tjänare bjöd runt förfriskningar och apelsiner. Kulturutbytesdiskussioner flöt livligt. Men man väntade in varje talare, lämnade utrymme och tycktes fundera över varje inlägg. Det fanns luft, pauser och eftertanke. I diskussioner hemma måste man ibland slåss för att komma in. Vi blev inbjudna till middag. De mest rena och minst skrynkliga skjortorna, plockades fram ur Ariels trånga skåp. Kongdej själv, hans son och hans vän lagade varsin rätt i det öppna köket. Kokerskan servade och stod för helheten. Sällskapet gillade inte den lokala kokkonsten utan utövade sin, från Bankok. Femte rätten var nyfångad hummer som vår värd vänligt, men mycket bestämt, sa att den svenska hustrun måste tillaga. Jag har aldrig tillagat hummer förr. Kokerskan och tjänaren plockade fram enorma woukar och mystiska starka såser. Förtvivlad tänkte jag på gångna somrars krabbfester på svenska västkusten. OK - vatten, salt, dill, 20 minuter. Den vänliga gracila thailändska personalen tittade undrande på mig när jag hällde upp en massa vatten i en risgryta och kokade hummern. Vår värd åt mycket hummer och kommenterade bara att det "smakade annorlunda". Vi vågade trots alla vakter, inte lämna Ariel ensam runt hörnan, utan tackade så tacksamt vi kunde nej till en enorm dubbelsäng, dusch och det hela. Havsytan hade stigit med tidvattnet några meter. Dingen låg i vattenbrynet trots att vi dragit upp den tjugo meter över strand. Vi behövde inte leta efter kanalen i revet när vi for ut i kolmörker. Ariels strömsnåla ankarlanterna blinkade välkomnade. Nästa morgon fick vi ris, lyxiga kött- och fiskrätter till frukost iland. Sedan förevisade vi vårt flytande hem. Kongdejs 23-åriga son ville gärna ha en svensk eller europeisk flickvän, "för att lära sig bättre engelska". Han hade en hemlig, i Bankok. En skådespelerska.

Nordostmonsuen föste ost varligt till nästa ö; Koh Muk. Där träffade vi en grupp välbesuttna thailändska ungdomar, med sin lärare, på utflykt från fastlandet. Nittio procent av eleverna kunde inte simma. De hade tjocka antika orange flytvästar över t-skjortor och kortbyxor. Oerhört artiga och inväntande vad vi önskade. Försiktigt satte sig några elever längst ut på Ariels däck när vi bjöd dem ombord. Några få ord engelska kunde de. Vi lärde oss flera fraser på tonande thailändska med olika efterord för män respektive kvinnor. Sa-wat dee khrap! Och vi lärde oss den vänliga ödmjuka hälsningsbugningen.

I viken bredvid, hittade Eric och jag en tidig morgon, av en händelse, den mest spännande grottgång vi någonsin sett, efter "Blue Grotto" på Capri för femton år sedan. Ett lågt mörkt hål. Dingen kunde knappt komma in. Ficklamporna spelade över stalaktiter och grönblåskiftande bergskulptur. En kanal slingrade kanske åttio meter, under berget. Ljus igen, och en rund strand omgiven av hundra meter höga bergsväggar. Mitt inne i berget fanns ett stort stort hål, från himlen rakt ner till vattennivå. Några buskar, på tio kvadratmeter land i en hörna. Eko som dånade när vi sjöng. Inte länge vågade vi stanna. Det inströmmande tidvattnet skulle komma att helt fylla igen grottgången. Kanske hade vi kunnat stanna därinne som Adam och Eva, som enda människor på jorden, tills utgången till det tredje millenniet öppnades på nytt. Men Rasmus och Jens låg ensamma och sov på Ariel.

Birgitta Boye-Freudenthal