Phuket, Thailanda.

Ariel IV 2001-01-01

Resebrev 129: Phuket, Thailand.

Julen kom fort. Adventsljusen tände vi inte många gånger. Svårt att uppskatta väntans lågor i trettiotre graders värme. Diskussioner kändes igen; vem som ska fira jul med vem, och var. Någon blev ledsen och beslöt att segla till en annan vik. Ariel blev storskrubbad på lilljulafton och dekorerad med ljusslinga, kulor och det hela runt masten, mitt i kajutan. Vår mast är tjock, hög och stark; tre dm i diameter och 25 m lång. Fastskruvad i masten sitter vårt stora kajutbord. Efter thaiinspirerade julbordsliknande godsaker dansade vi med canadensiska David, Mary, Leah (13 år) och Jessica (9), små grodorna runt masten och bordet, som hade klaffarna nedfällda. Långdans runt fördäck och upp och ner genom de två sittbrunnarna. Dingar med tomteluvklädda christmas carols sångare la till vid styrbordsidan. Tomten kom från Sverige med sin säck. Efter midnatt skulle han tränga sig ner genom engelskspråkiga båtars mest skorstenslika lucka, för att fylla strumpor. När alla barn i den härliga ankarviken tindrat färdigt gick vi iland och provade julspecialiteter från hela världen i ett hejdundrande juldagsknytkalas på stranden. "Rudolf med röda mulen" steg mot stjärnorna sent i natten. Annandagen låg många volyminösa julmatsfyllda vita kroppar i solstolar, utanför hotellet i hörnan. Knappt en enda överviktig thailändare har vi sett. Med sin ris och grönsaksdiet forsätter människor här helt naturligt att hålla sin kropp vacker och i trim, under hela sitt liv.

I mellandagarna plockade Eric sönder toan som blivit förstoppad. Nog det värsta jobb han vet. Vindgeneratorn fick nytt blad och började producera ström igen, motorn fick nya filter och olja, riggen blev genomgången inför översegling till Sri Lanka och vindmätaren lagad. Vi sydde nytt soltak eftersom det gamla gått i bitar. Alla svettiga lakan och handdukar blev rena hos en vänlig thailändsk familj. Mannen skjutsade mig och två jättesäckar ren tvätt, på sin motorcykel, tillbaka till viken där Ariel låg.

I mellandagarna jagade vi också Seglet. Det nya försegel som vi har väntat på så länge att vi börjat ifrågasätta om det någonsin skulle komma. Marinan som det var adresserat till visste ingenting. På flygplatsen kunde den sjätte person, som vi blev kopplade till, upplysa om att seglet faktisk anlänt men att det låg hos tullen och att vi enligt thailändsk lag måste betala en förmögenhet i tullavgift. För att åka två timmar tvärs över ön till flygplatsen hyrde vi en buss (lastbil med tak och sittbänkar), eftersom det blev billigast. Den rörde sig mycket långsamt. Eric klädde sig i långa byxor samt vit skjorta innan han började de diskussioner med tulltjänstemän som skulle komma att ta större delen av dagen. Hur man efter diskussion, argumentation och mycken tid kan få den thailändska lagen att ändra sig, är för mig en gåta. Men så blev det. Tullavgiften hamnade framåt eftermiddagen på en rimlig nivå. Utmattade for vi tillbaka i vår buss med ett nytt starkt försegel. Busschauffören och hans dotter kom att bli våra vänner. Nyårsafton provade vi vår nya stora genua. Att åter känna Ariels fulla kraft genom vattnet, var himla härligt. Båten har känts passiv, degig och halvdöd, när vi sedan lång tid har varit tvungna att gå för motor eller med den tunna lilla passadvindsgenuan. Gamla trasiga genuan har legat på däck och gråtit saltvatten länge. Det var svårt att sätta saxen i den för att ta vara på några bitar, innan resten gick i container. Gamla genuan har tagit oss runt halva jorden även om vi måst laga och laga, så länge det gick.

Bara två timmar seglade vi. Till Patong Bay där långseglarna samlades för att se stort nyårsfyrverkeri. Vad vi inte visste var att Patong är Thailands "Red Light District" med brett utbud för alla intresseinriktningar. Visst har vi sett teve programmen men hu vad annorlunda när teve blir verklighet. Förskräckligt svårt, särskilt med de mycket unga och de små. Sexturism är säkert lukrativ. Vi sörjer för Thailand. Landet har högst procent HIV-smittade i världen. Flera äldre långseglande män syns med unga thailändskor ombord. En sådan man vi träffade pratade riktigt illa om det Thailand vi kommit att tycka mycket, mycket om. Nyårsnatten stannade familjerna ombord och samlades senare på jättestora cementketchen "Lasqueti" från Vancouver Island, Kanada. Kvällsvinden vaggade dem som dansande på fördäck så att det var svårt att hålla takt. Jag pussade mina tre pojkar gott nytt år och tänkte vår fjärde pojke, därhemma i kylan och mörkret. Tidvattnet fortsatte att rulla in och rulla ut, in i det andra året i det tredje millenniet.

Tre dagar senare fyllde vår yngste son tolv år. Han var nio när vi seglade hemifrån. I sommar ska vi vara hemma igen. Tiden går alltför fantastiskt fort, men vi är glada över att vi utnyttjar den aktivt, i vårt livsäventyr. Vi funderade, som Viktor Rydbergs "Tomten", länge över tidens gång och över hur släkten följer på släkten. Vi tyckte oss "höra tidens ström, undrar varthän den ska fara, undrar var källan må vara."

Birgitta Boye-Freudenthal