Borneo, Indonesien.

Ariel IV 2000-10-22

Resebrev 120: Borneo, Indonesien

Efter fyra seglings- eller rättare sagt motorbåtsdagar, och en vilodag på Bawean Island, anlände vi Borneo, mina ungdomsdrömmars absolut mesta djungelvildmark. Jag såg framför mig hur upptäcktsresanden i vita kläder och tropikhatt kämpade sig fram bland lianer svepande med macheten, medan malariamyggor, ormar och leoparder anföll från olika håll. Och oväntat kom giftiga pilar flygande från skickliga rörblåsare, osynliga i sin egen djungel.

Vi gick i god tidvattensmedström in i Kumai floden och försökte hitta den outmärkta ränna som enligt vår guidebok skulle finnas där. Mörkret började falla och strömmen svepte oss fortare allteftersom floden smalnade. Plötsligt pep ekolodet intensivt och visade 0,2 meter under kölen. Backreglaget smällde i och motorn dundrade upp på högvarv. Vi såg ekolodet gå ner till 0.1 innan vi fick stoppat Ariels 25 ton. Att bli sittande på en sandbank i en okänd flod i djungeln hade inte varit roligt. Med hjälp av "waypoints" (angivelse av korrekt latitud och longitud) på GPSnavigatorn hittade vi till slut långsamt in och ankrade i strålkastares sken bredvid våra kompisbåtar; familjeseglarna.

Morgonljuset avslöjade djungel på ena sidan floden och Kumai, en människomyllrande arbetstät indonesisk by på andra sidan. Vid brygga låg slitna lastskutor av trä, osannolikt rundade på längden från förskepp till akter. Lastrummet i mitten, lågt nära vattenytan. Att det inte vattenfylls när havet häver, är för mig en gåta. Vi hyrde några mindre flodbåtar och begav oss sex seglarfamiljer i tre dagar uppför en biflod in i djungeln i Tanjung Puting National park Tänk att man nuförtiden måste nationalparkförklara djungel, för att djur och värdefulla regnskogsträd ska få vara i fred. På ena sidan floden låg flodbyar byggda helt på pålar, med röjda små risfält till försörjning. Längre upp fanns skogshuggarnas kojor, klädlinor och kanoter. Vi vinkade inte till dem. På andra sidan floden låg nationalparken och orörd regnskogsdjungel. Med en liten biflod svängde vi in i en tunnel av trasslig grönska. Vattenspegeln blev smalare och smalare. Båten fastnade ibland i tjocka sjok av vattenväxter. Vår indonesiska båtförare hoppade i och skar loss med machete. I skimrande skymningsljus satt vi tysta på däck, förundrade, och njöt av djungelns överdåd. Det luktade ångande varma växter av exotiska slag. Djungelns invånare bedövande oss. Fågeltoner, krax, tjatter, skrik, vrål, hoande, rassel och gräshoppors aftonsång. I träden satt överallt apor; näsapor, gibbonapor och de grå långsvansade. Ormarna, krokodilerna, leoparderna och alla de andra hade vi inte turen att få se. När floden nästan inte syntes mer kom vi fram till Dr Galdikas forskningsstation, där man arbetat hårt i trettio år, för att rädda och återinföra orangutangerna till sin regnskog. Länge fångades de hårt för försäljning till djurparker och rika privatpersoner. Dr Galdikas från Kanada, känd på Borneo som "ibu (mamma) professorn, har räddat en livskraftig stam av orangutanger tillbaka till Tanjung Puting. Vi vandrade ut till ett matställe där det serveras bananer en gång om dagen. De orangutanger som ännu behöver kontakt med människor vet att de kan komma. Ibland är

orma träd, som i en katedral, mitt i en av Borneos tätaste djungler. Det knakade och brakade i trädtopparna när ett tjugotal orangutanger kom svingande sig från träd till träd. Hängande i en arm eller ett ben väntade de på sin tur. äldsta mamman med baby runt magen åt först. Det syntes att hon hade respekt med sig. Sedan hoppade busiga orangutanger ner och tog för sig. Orangutang betyder skogens folk. Hmm, kroppsuttrycken påminde på nåt sätt om oss. Och visst var de lika aporna som fångade Mowgli i filmen Djungelboken. Djupt berörda vandrade vi, tolv vuxna och tolv barn från hela världen, på smala stigar tillbaka till floden. Sedan sov vi under myggnät på flodbåtsdäck med djungelns alla ljud i öronen. Otroligt fantastiskt underbart.

Birgitta Boye-Freudenthal