Norrut från Borneo, Indonesien.

Ariel IV 2000-10-29

Resebrev 121: Norrut från Borneo, Indonesien

Nu har vi ingen jolle, eller dinge som alla säger här, alls längre. "Stora" dingen, som vi hade med oss från Ariel III, läcker in mängder av vatten. Som att sitta i ett flytande badkar. Lilla dingen, som kom med i köpet av Ariel IV, läcker ut luft i rasande fart. Båda är av gummi, har levt i mer än femton år och landat på otaliga stränder, ibland med grus, sten eller korall. På båda har vi måst binda fast akterspegeln av trä med band mot gummipontonerna. Men båda har "Tender to Ariel" stolt målat på sidan. Båda låg helslaka på fördäck. Eric stod bredvid och tittade uppgivet från den ena till den andra. Vilken skulle han satsa på att lappa för hundrade gången. Till lördagskvällens strandfest på lilla ön Serutu, halvägs från Borneo till Singapore, fick vi lift med grannbåtdinge. Som sista båtar går vi norrut i Indonesien innan säsongen är slut och vädret vänder till motvind och motström. I gänget på stranden mötte vi Joy, amerikansk övervintrad hippie i flammande solnedgångsmålad båt. Hon vädrade ilska runt elden då hennes besättning hade övergivit henne i Kumai; "så gör man inte mitt under en översegling, vad som än är anledningen". Ensam på Borneo blev hon tvungen att leja två indonesiska män som aldrig varit på en segelbåt förr: "De tog bra betalt men kunde inte ens styra på en vanlig kompasskurs. När jag vaknade efter tre timmars sömn hade de seglat åt fel håll". Brittiska "Luck´s all" hade erbjudit Margret, avhoppad från Joy, passage till Singapore. Hennes historia handlade om "kapten Joy" som demonisk slavdrivare närmande sig psykisk tortyr. Historier om avhoppade eller avslängda besättningsmän är talrika. Det är inte lätt att hitta en okänd utomstående som kan passa in med en inbodd besättning på en så begränsad yta som en båt. Till undantagen hör tjugofyraåriga Kent från Nya Zeeland, som familjebåtarna slåss om. Gladlynt, duktig seglare, ordentlig, lärare, lekkamrat och kock. Bättre kan det inte bli.

Sedan Australien har vi hunnit bli bortskämda lättvindsseglare och motorbåtsförare. Men vädret är en skälm. Några timmar ut från Borneo tornade mörka ovädersmoln upp sig och vi kunde se regnet komma, piskande vattenytan. Det vräkte sig hastigt över oss och vi hann inte ens få på oss en regnjacka över vardagskläderna; badbyxor eller bikini. Eric försökte skydda sig under lilla soltaket över ratten men blev slagen som av hagel. Tjugofem sekundmeters stormvindar försökte tvinga ner Ariel på sidan. Som tur var hade vi gått för motor och inga segel var uppe. På en halvtimme var det över. Några timmar senare närmade sig nästa oväder. Successivt växte en upptill trattformig mörk slang, från svarta moln ner mot havet. Det närmade sig som en svart pelare, en "waterspout" som liksom landvarianten tornado, drar fram med fruktansvärd hastighet och lämnar förödelse efter sig. De kan uppnå ´100 m/s! Med både segel och motor gick vi så fort vi kunde, i den grova sjön, åt det håll som vi trodde var minst trolig att waterspouten skulle välja. Om den hade kunnat lyfta hela Ariel fick vi aldrig veta. Vi stängde luckor och bottenrevade segel. Nu kom oroväckande svartlila moln från alla håll. Blixtar avlöste varandra. Vatten överallt. Sött från ovan och salt i jättevågor som oavbrutet sköljde över hela båten. Jag såg inte längre varken Eric, Rasmus, Jens eller båten. Vi satt alla fastkopplade med livlinor. När jag trots våldsamma krängningar lyckats kravla mig ner i båten upptäckte jag hur vatten strilade in överallt. Luckorna var stängda men vi hade inte tänkt på de små luftningsventilerna i däck. Våldsamma sjöar hittade alla små hål och salongen dröp av havsvatten. Barnen låg i varsin våt pöl under sprayhooden i sittbrunnen och Eric kämpade vid rodret för att hålla Ariel på rätt kurs. Det varade i tio timmar. Vi var inte så pigga då. Men vi tackade högre makter för att vi inte seglat på någon av de hundratals indonesiska fiskebåtarna i området eller snott in oss i deras outmärkta nät.

Nu, nästa dags morgon, ropar Eric att vi måste reva segel och skalka luckor. En nytt himla oroväckande ovädersmoln närmar sig.

Birgitta Boye-Freudenthal