Bali, Indonesien.

Ariel IV 2000-10-15

Resebrev 119: Bali, Indonesien.

Vi seglar genom Indonesien tillsammans med sex andra familjebåtar från New Zeeland, Australien, USA och Canada. Alla besättningarna har haft det bra i sina hemländer. Ändå har de lämnat trygga liv därhemma i längtan efter "tid för varandra, äventyr och möten med annorlunda kulturer och människor." Båtnamn utrycker ofta ägarnas inre motiv som; "Dreamcatcher, Dream on, Discovery, Slice of Heaven, Time Out, Freedom, Stressless, New Life, Hideaway". Våra kompisfamiljer har seglat i mellan ett och fyra år. Barnen ombord är i åldrarna fem till tretton år. Rasmus och Jens är himla glada nu när de har ett någorlunda stadigt lekgäng under en tid. Alla tolv barnen äter ofta tillsammans på någon av båtarna, badar, busar och spelar spel. Elvaårige Scott firade födelsedag. Då var det simhopp från däck och skattjakt i jollarna runt till alla segelbåtar. På Ariel skulle lagen förses med varsin burköppnare.

Vi tycker det känns skönt att segla i grupp, i dessa lite osäkra farvatten. Igår samlades vi alla tjugosex, på tjugo meter långa Discovery, till planering och knytkalas. Alla vuxna i sittbrunnen och barn i kajutan Bali! Vilket fantastiskt ställe. Visst var hamnen som ett illaluktande dike med halvförfallna fiskeskorvar och smäckbyggen för charter. Och visst var land fullt av aggressiva prylförsäljare och allehanda turistlurare. Men de vanliga vänliga människorna, den omväxlande frodiga grönskan, de böljande bergen och vulkaner, de tusentals små och storstora stenstatyerna överallt längs vägarna, de ornamenterade husen och de fantastiska hinduiska templen.

Nittio procent av Baliinvånarna ärhinduer. Familjetempel i trädgårdarna, ibland på taken, områdestempel och de stora allmänna templen. Vi besökte tre med månghundraåriga anor. Vidsträckta tempelgårdar, dammar med heligt vatten, förfallna andaktsalkover och nyrenoverade med fascinerande bemålade gudabilder. Guld och purpur, och gula fyra meter höga parasoller. Gult och vitt tyg draperat runt stenfigurer. Offergåvor och rökelse. Bara om vi inte hade mens och om vi bar sarong och gult midjebälte av tyg, fick vi tjejer komma in. Många av statyerna på hela ön bar midjesarong av schackrutigt tyg. Det såg rätt kul ut. Tygets vita och svarta färger representerar godhetens och ondskans kamp mot varandra. överallt, framför varje litet stånd, satte människor offerkorgar med blommor och brinnande rökelsepinnar. Som en naturlig del av gatulivet såg vi heliga män i vackra kläder och tempelklädda människor, på väg till bön.

Hela ön var som en myllrande religiös kultplats i vardag och helg. Vi imponerades också av marknadernas enorma utbud av vackra batiktyger, korgarbeten och sniderier. I västerlandet tillverkar ett fåtal människor mer eller mindre användbara "grejor" med hjälp av många maskiner. Här tillverkar mängder av människor vad man behöver, utan maskiner. Efter en dag på marknaden sprack min plånbok. Den var inte dimensionerad för den miljon rupier jag bar i en tvåcentimetertjock hög. I ryggsäcken hade jag på hemvägen stora påsar med hel kanel, muskotnötter och saffran, körsbärstomater, vattenspenat, charlottenlök, mango och ananas. Eric bar en meterhög bananstock,

Från Bali seglar vi nu vidare via diverse småöar till Borneo. ända sedan jag som barn läste om den tuffa flygaren Biggles äventyr på Borneo, har jag drömt om att få komma dit. Det känns overkligt att vi nu är på väg, på riktigt och ska åka uppför en flod rakt in i djungeln. På Borneo kan vi säkert som namnen på kompisbåtarna; "fånga en dröm och en bit av himlen, känna frihet och stresslöshet, ta tid ut och upptäcka nytt samt känna oss bortgömda i våra nya liv."

Birgitta Freudenthal l