Mot Bali, Indonesien.

Ariel IV 2000-10-08

Resebrev 118: Mot Bali, Indonesien.

Den fjärde indonesiska by vi ankrade utanför hade sett västerländska båtar förut. Några hade lärt sig att på dem kan man tjäna pengar. Godor liksom råkade följa med i vår taxibuss till marknaden. Trevlig som sören var han och visade oss allt. Härligt myllrande folkliv, kryddor, frukt, grönsaker, hattar, korgar och träarbeten. Allt på marken. Jens köpte en kniv med handsnidat handtag och slida. Den kostade tio kronor. Sedan rekommenderade Godor en traditionell lunchrestaurang. Maten smakade pyton och ägaren visade sig vara Godors faster. Vid återkomsten till byn tog Godor oss med hem till sin mor och hela sin storfamilj i ett litet lådformat trähus. Där begärde han fem gånger mer betalt, än vad en legitimerad guide enligt resehandboken ska ha. Vi blev arga och stegade ut. Då sa han vänligt, som så många indonesier har sagt sedan dess, "vad vill ni betala?" Vi nämnde ett pris, han sänkte sitt bud, vi höjde vårt, han sänkte, vi höjde... Till slut kom vi fram till ett pris som alla var nöjda med. Det låg åttio procent under utgångsbudet.

Sedan dess har vi varje dag prutat och ackorderat. Det sägs att indonesiern ser ner på den turist som inte begriper konsten att pruta. Till sist orkar jag inte diskutera om tomaterna ska kosta 500 rupier mer eller mindre. Det handlar om en femtioöring. Senare på dagen kom Godor utpaddlande i en urholkad trästam med utriggare. Som "minne" ville han ha Erics shorts eller klocka eller simfötter. Vi gav honom inget. Om seglarna börjar ge bort grejor kommer alla människor här att börja tigga. Som de gör i Karibien. Under natten försvann Erics och Jens simfötter ur sin låda på däck.

På ön Lombok, lillasyster till Bali, åkte vi på rundtur tillsammans med besättningen på "Dreamcatcher". Heldag i minibuss med förare och engelsktalande guide kostade hundra kronor. På utriggarkanotfärjan in från ankarplatsen på morgonen träffade vi Sitar. Han klappade kelet sin stiliga tupp i knäet. Den skulle se mindre välkammad ut på hemresan. Efter att ha vunnit pengar åt honom i en cockfight. Vi matade apor i djungel, badade i gamla tiders kungliga vattenpalats, bestänktes med heligt vatten i ett hinduiskt tempel, såg kvinnor och barn väva bröllopstyger, hälsade på hos träsnidare som tillverkar masker och offerskålar och besökte de risfält som ditt ris kanske har vuxit på. På vägarna körde fler färgglada hästdragna passagerarvagnar än bilar. Och överallt fanns det människor, små leende människor. Många många ville sälja oss något. Färska sojabönor spritade ur skida smakade godis.

Lunchstället bestod av sex plattformar med trätak, byggda på pålar över en dam med guldfisk. Vi vilade en stund på vassmattor och kuddar i stilla bris och vattenkluck, innan tre unga pojkar i procession kom bärande stora brickor över huvudet. De serverade gado-gado; en härlig starkt kryddad vegetarisk måltid, för så där tio kronor per person. Vi har fått mail från flera seglare som tycker att vi skriver för lite om segling. Ja vi glömmer nästan seglingen här, för alla fantastiska upplevelser i land. Och väder och vatten har varit snälla. Varje dag den här veckan har vi seglat omkring trettio sjömil. Startat vid sextiden på morgonen med det första ljuset, och kommit fram till nästa by mitt på dagen. Lätta skiftande vindar har skjutsat oss över stilla hav. Ofta har vi tvingats gå för motor. När motorn går har vi ström till watermakern och kan göra rent vatten, vilket det finns ont om här, och använda datorn i skola och navigation hela dagen. Eftermiddagarna har vi tillbringat i havet och iland med promenader tillsammans med mängder av lokala människor. I en by besökte vi skolan. I en annan blev vi stående i affären, som mera liknade en liten kiosk.

När det gäller segling borde jag egentligen mest skriva om indonesierna. De är suveräna seglare i historiska farkoster. På sundet mellan Lombok och Bali, i fyra knops medström, såg vi hundratals stora och små utriggarkanoter med randiga segel i olika färger. Och det var varken "kappsegling eller lördag".

Birgitta Boye-Freudenthal