Mot Indonesien.
Ariel IV 2000-09-17
Resebrev 115: Mot Indonesien.
Måndag morgon i Darwin Australien. Stressade tullare och dieselpåfyllare. När vi bad att få ligga kvar vid bryggan och fylla vatten och spola av jollen som skulle packas ner, exploderade bryggägaren nästan, av stress. Efter trist tjafs flyttade de Ariel till utsidan av en amerikansk båt. Under flytten donkade vårt ankare som hänger i fören, i en stolpe så det rungade i hamnen. Tur att det inte var aktern, med Gandalf; vindrodret. Skönt skönt att lägga loss all civilisationskontakt och med toppfylld båt glida ut på oceanerna. Land försvann. Lugn och ro. Vi skulle kunna klara oss ensamma i universum ett halvår om vi ville. Men det hade blivit himla trist.
Timor Sea öppnade sig framför oss. Lite oroliga gick vi ut från australiensiskt territorialvatten och spanade efter indonesiska fartygsljus i natten. Om de nu har några ljus alls. Tre vindstilla nätter senare siktade vi lanternor, på en större motorbåt som styrde rakt ner mot oss. Javisst halkade hjärtat upp i halsgropen under de kanske tjugo minuterna vi stod i sittbrunnen och bara väntade. Stark fullmåne avslöjade en stor målad träbåt med uppåtsträvande spetsig för och förhöjd boendedel över aktern. Asiatiska linjer. Motorn saknade ljuddämpare. Många mörkhyade män. Och en stor trål som båten drog efter sig. När Ariel gled ut över kontinentalsockeln från hundra till flera tusen meter, såg vi en hel rad med ljus. Indonesiska fiskebåtar som sökte fångst på grundbankarna. Alla hade gröna, röda och vita ljus, precis som de ska.
Passadvindarna förlorar sin kraft mer och mer ju närmare man kommer ekvatorn. Vi seglade i svaga vindar, för bara vår stora vackra grönblåturkosvita spinnaker. Den stod som en australiensisk ölmage framför Ariel, och drog oss med god fart genom nästan stilla vatten. Rödglödande solnedgångar. Orangeskimrande månnedgångar. Och lika fantastiska uppgångar. Dagarna började rinna. Efter kvällsmat en dag i september i detta år 2000, stod jag ensam utan kläder i aktre sittbrunnen på Ariel IV. Bara månljus och stjärnorna. Så härligt att kunna hämta obegränsat med ljummet badvatten direkt ur havet. Kletig svett efter dagens trettio grader rann ut i självlänsarna. Mycket begränsad mängd soluppvärmt sötvatten ur en av våra plastpåsduschar spolade bort salt från min kropp. Eric satt vid fotogenlampan i främre sittbrunnen och skrev dagbok. Rasmus och Jens diskade i pentryt. Deras ljusa huvuden skymtade genom nedgångsluckan. Jag gick som vanligt och la mig klockan åtta. Eric tar kvällsvakterna och säger godnatt till barnen. Igår spelade de skuggteater på storseglet med händerna och våra starkaste ficklampor. Klockan elva börjar min vakt för tre timmar.
Förutom fiskebåtarna såg jag bara ett enda skepp under de sex dagar som det tog oss till Indonesien. Om vi under någon vakt blir väldigt trötta sätter vi klockan på en kvart, sover en stund och vaknar till för en ny koll av horisont, kurs, segel och vindroder. Klockan sju väcker jag Rasmus som tar morgonvakten. Eric och jag kan sova ut. Rasmus har vuxit och tar mycket ansvar sedan Christian åkt hem. Idag kom Jens upprusande först, väckt av fiskerullen som susade ut lina med förhoppningsvis en delikat middag på kroken. Det blev tre måltider, av en fyra kilos blåfenig tonfisk, som snabbt packades ner i kylskåpet. Tjocka härliga kotletter.
Klockan tio söndag förmiddag ankrade vi på Rinca, en av Komodoöarna i Indonesien. Storslagna berg runt skyddad vild ankarvik. Redan när ankaret gick såg vi på stranden två av de berömda "Komodo Dragons", som bara finns här i hela världen. Upp till tre meter och hundra kilo kan de bli. Farliga för rådjur, får och småvilt. även vattenbufflar ger de sig på. Besättningen på "Concerto" från Oslo berättade vid "sundowner"återseende att de sett en "drake" simma runt båten. Men Komododrakarna är bara jättestora vanliga ödlor, som blåser upp sig när de blir skrämda. Vi gladde oss åt frånvaron av krokodiler och tillbringade eftermiddagen i spat.
Birgitta Boye-Freudenthal