Indonesien.

Ariel IV 2000-09-24

Resebrev 116: Indonesien

Selamat pagi; god morgon! Indonesien är lika långt som sträckan mellan Stockholm och Kairo, men består av öar, ungefär fjortontusen. Tvåhundra miljoner människor bor i detta det femte mest folkrika landet på jorden. Sprungna ur trehundra olika folkgrupper. Talande lika många språk. Med "bahasi" som gemensamt andraspråk. Mest muslimer men också kristna, hinduer och buddister. Inte konstigt att indonesierna har svårt att hålla ihop sitt land. Vi har bara träffat åtta än så länge. Sex fiskare på två slitna men vackert målade låga träbåtar. De bytte en torkad saltad fisk mot en T-tröja. Och två guider i Rinca nationalpark där vi var de enda besökarna. Randoor vandrade runt med oss i tre timmar, genom torra buskar och uttorkade flodfåror. I buskarna mötte vi fem komododrakar varav en var enormt stor. över tre meter. Med tung kropp och fötter som en krokodil. Med huvud som en ödla och en spelande vit kluven tunga. Randoor tecknade till oss att inte gå nära. Han kunde ytterst lite engelska men lyckades berätta att drakarna äter en gång i veckan och att de kan svälja ett helt får eller rådjur. även människor har råkat illa ut. Den största draken stannade tio meter från oss. Vi kunde urskilja kroppens grönskimrande fjäll. Randoor stod framför oss med en lång påk. Draken vände sitt huvud mot oss och reste det uppåt. Det kändes som om vi borde gå omedelbart. I en av de få vattensamlingar som fanns kvar i flodfåran, stod några vattenbufflar och trängdes. Vaggande med sina enorma horn. Vid nationalparkens lilla trähus hängde tre buffelskallar. De påminde mig om serietidningars skildringar av törstande cowboys i öken. överallt i parken sprang, hoppade och klättrade apor. Men vi såg mest rosa rumpor. De försvann tjattrande när vi närmade oss. Skymningen sänkte sig över Indonesien när vi klättrade ner från berget, tillbaka till hemmet; Ariel i bukten. Hon låg där snällt med Timor Sea vatten kluckande runt skrovet. De ljud som följde oss in i sömnen lät precis så som man tänker sig att djungelljud ska låta. Randoor är sista års

enivå. Hans arbetsplatspraktik var förlagd till Rinca, dit nästan inga turister kommer. Indonesien som många nationer i utveckling, ser framtiden i turistpengar. Att göra turistattraktioner av djur och natur, av ett lands historia och traditioner, är inget nytt. Hoppas bara att något vanligt liv får finnas kvar, utan att dess utövare måste snegla efter pengar

I fem dagar låg vi för ankar i en underbart vacker bukt bakom en ö. En så kallad vardagsvecka i vårt nuvarande liv. Upp tidigt med solen. Morgondopp med familjen runt båten. Skola med barnen på förmiddagen medan Eric fixade småjobb; ankarkedjan fick nya tiometersmärken, nödspannen packades om bredvid räddningsflotten, jollen behövde nya förtöjningstampar, Jens kanot blev tätad, propellern tvättades ren från snäckor, släpgeneratorn monterades om till vindgenerator, soporna skulle brännas iland. På eftermiddagarna snorklade vi. Eric sköt fisk till lunch en dag. Gul- och svartrandig "sweetlip". Gissa om den hade stora läppar. En annan dag tog vi ner hela stora rullgenuan och lagade förslitningar i duken. Vi är glada över att sedan Nya Zeeland kunna "göra" 220 volt ström till segelsymaskinen med vår nya "mojäng" som omvandlar 12 volt. Barnen hade kamrater på amerikanska "Discovery", "Dreamcatcher" och canadensiska "Synchronisity" som hittat samma härliga ankarplats. Kvällstid blev det flera sittbrunnsmöten och ett knytkalas på stranden. Nej, jag har inget emot vardagsliv.

Birgitta Boye-Freudenthal