Darwin, sista veckan i Australien.

Ariel IV 2000-09-10

Resebrev 114: Darwin, sista veckan i Australien.

Sista dagen i Australien har vi handlat souvenirer. Ordet är misshandlat och har kommit att betyda plastigt tjingeling. Ursprungligen innebär det franska ordet ju bara minnessak. De souvenirer som vi samlar över hela världen betyder mycket för oss. I vårt framtida hem kommer vi att ha en jättestor skotsk flagga, oljefattrummor från Karibien, färgglada indianska textilcollage från San Blas, flöjter, skulpturer, tamtamtrummor, tikigudar, skålar, benfigurer, bordsunderlägg, korgar, varmvädersviftare, kokosnötsmuggar, rytminstrument, tyger, snäckor, hajkäke, fenor och koraller från Stilla Havets öar. Undrar om de passar med våra få magasinerade allmogegrejor. Från Australien fick vi med oss aboriginers bilder av kängurujakt och handmålade bumeranger och didgeridooer. En rätt använd bumerang återvänder inte. Den lägger sig bredvid ett dödat djur. Didgeridooer tillverkas av eukalyptusgrenar som hungriga termiter ätit ur. Termiter är inga myror utan nära släktingar till kackerlackorna. Termiternas, upp till fem meter höga "hus", är byggda av ett lerliknande grått material. Vi såg hundratals stå, som formfulländade moderna skulpturer, utspridda över landskapet. De ljud som våra första didgeridoolektioner gav upphov till påminde mest om när luften går ur en ballong. Rasmus och Jens fick urtoner ur sina mindre didgeridooer, av bambu.

Australien är otroligt enormt stort. Vi hade behövt många månader här för att lära känna landet. Som vanligt önskar vi att vi haft mer tid. Ett smakprov på Australiens storslagna natur, fick vi i Katherine National Park trettio mil söder om Darwin. Några dagar paddlade vi uppför en flodravin vars make vi aldrig sett. Tjugo meter höga bergväggar i rödgulbruna klippmönster, grönskande biflodsraviner, insprängda små sandstränder, snälla sötvattenskrokodiler, pelikaner, häger, örn och falk, brusande vattenfall, porlande rännor och varma badpooler överallt. Våra två tält blickade från en sandkulle ut över en dramatisk jätteklippa mitt emellan två raviner där Katherine River delade sig. På en hög slät klippvägg hade aboriginer för tiotusen år sedan målat motiv från mytologi, liv och leverne. Den ockraröda färg som användes "åt" sig in i klippan och kunde motstå vind och väder. Andra färger som funnits i bilderna var borta.

"Discovery" berättade på kortvågsradion att de klarerat in i Kupang på västra Timor, Indonesien. "Otroligt fullt med folk, smutsigt och spännande," var deras upplevelse. Senare har vi hört om uppblossande oroligheter på Timor och om hur de flesta av våra medseglare väljer att undvika ön. Förmodligen gör vi likadant. även om vi då måste segla olagligt genom övärlden i Indonesien ända bort till Bali, som är nästa ställe efter Timor där det går att klarera in. Vi känner oro inför Indonesien. Efter alla skepparhistorier som cirkulerar, om pirater och korruption. Inför den kulturchock som vi vet väntar i ett av världens folkrikaste land. Inför hotet av malaria, denguefeber och andra sjukdomar. Inför, inte hajar och krokodiler, utan flera meter långa svartvit randiga dödligt giftiga sjöormar. Ja, ja, vi vet att rädslorna försvinner när vi kommer fram och får kunskap om hur allt fungerar. Så har det varit hela tiden hittills, men vi kan ändå inte styra oss själva till att inte vara oroliga. Ariel är sprickfärdig av nyinskaffade matförråd. Imorgon klockan tio fyller vi tusen liter vatten, sjuhundra liter diesel och klarerar ut ur Australien.

Birgitta Boye-Freudenthal