Darwin.

Ariel IV 2000-09-03

Resebrev113: Darwin.

Tre underbara seglingsdagar och två bullriga motordagar tog det oss att komma till Darwin. Från Australiens nordosthörn till dess nordvästhörn. De pålitliga passadvindarna lämnade plats för stilla varmvarmt och bara lite sjöbris framåt eftermiddagen. I den lätta vinden gled vi fram över lugnt hav för bara spinnaker. En seglares dröm som inträffar alltför sällan. Rasmus satt vid bord i sittbrunnen och jobbade med sina ganska krävande högstadieböcker. Jens badade på fördäck i alla våra baljor och spannar. I kolmörk natt kryssade vi mellan rev och öar den sista biten in till Darwin. Som vanligt vägledd av våra goda goda vänner fyrarna. Ariel hittade god bottenkontakt utanför Darwin Yachtklubb. Långt, långt ute. Tidvattnet löpte ut och ändrade nivå med sju meter. Plötsligt låg vi närmare land. Dingen fick vi dra på en kärra uppför evigheters lång strand.

Att känna någon på den plats vi besöker, är härligt. I Darwin bor canadensiska Terry och David, med Max (17) och Honeylyn (8), sedan sju år tillbaka. För tolv år sedan träffade vi dem i Medelhavet, där vi seglade med Ariel III från en sommar till nästa. De seglade under fem år en katamaran döpt till Mr Teng. Rasmus var tre månader gammal när vi lämnade Sverige och hängde mest förnöjd på Erics eller min mage. Christian åkte kamel med Max i Tunisiens öknar och lekte riddare på Malta, inspirerad av Malteserordens gamla rustningar. De två familjerna vaktade varandras båtar och fångade sin första bläckfisk tillsammans. I Australien träffades vi på kajen och stirrade nyfiket på varandra. Hur mycket har vi förändrats på tolv år. Skulle vi känna igen våra forna seglarkamrater. Begynnande magar och lite rynkiga ansikten. Deras mörka hår var silvergrått. Vårt blonda har stått sig. Samma glada ögon och varma famntag. Lille Max var en och åttiofem. Att inte behöva vara dunderaktiv, undersöka alla aktiviteter och ta alla initiativ själv, på en ny plats, är häääärligt. Vi blev körda i luftkonditionerad bil till krokodilpark, fågelskådarplats, känguruställe, affärer och informationscentral. Vi fick planer för kommande utflykter, färdiga middagar, renbäddade sängar, hur många duschar vi ville och en tvättmaskin som helt stod till vårt förfogande. Den gick i ett dygn. Sen hängde alla våra ickemeräckliga lakan, handdukar, T-skjortor och kortbyxor på tork i två dygn. I de 32 soliga graderna borde de ha torkat på ett halvt. Men den djungelliknande trädgården totalbevattnades automatiskt två gånger per dygn och simpoolen fuktbemängde luften. Papegojor skrek hela natten men vi sov gott under tre jättestora fläktar. Huset stod som de flesta här på pelare. När monsunregnen kommer kan människorna fortsätta hänga tvätt, spela pingis eller grilla med grannarna, under sitt hus. Vi åt ute på verandan, både frukost, lunch och middag. Där är matrum året om.

Ett av de fina mail vi fått från Sydsvenskans läsare gav oss ett fantastiskt råd. Om man inte har en vän på det ställe man vill besöka, kan man skaffa sig en. Sök på nätet upp en kontaktintresserad person som bor där du vill resa. Odla kontakten ett år eller så. Res dit och träffa din nyblivna vän. Vår idégivare hade blivit kungligt mottagen på flera ställen. Han reste på land med ryggsäck, men det spelar säkert ingen roll hur man reser. Personlig kontakt med människor, oberoende av vart eller hur länge man reser, är värd mycket mycket.

Birgitta Boye-Freudenthal.