Vidare norrut innanför Stora Barriärrevet.
Ariel IV 2000-08-13
Resebrev 111: Vidare norrut innanför Stora Barriärrevet.
Andra hamnplatsen efter Lizard Island var en stor bukt bakom Flinders öar. Där låg redan fyra fiskebåtar. Två fiskare kom förbi i en av sina följebåtar. Båda hette Craig och båda blev otroligt glada när Eric bjöd ombord dem på en öl. Kanske blir det inte öl så ofta när de ligger häruppe i vildmarken och fiskar i omkring tre månader. Båda sade sig ha en flickvän i trakten av Cairns. Craig den yngre var nybliven fiskare och bara "deckhand". Craig den äldre var "bäst innanför Barriärrevet på att fånga stora speciellt goda ädelfiskar, med lina". Han räknade med att kamma hem "30 grand" (160 tusen svenska) på den här turen. En gång var fjortonde dag sänds fångsten fryst, med moderskepp hem till försäljning. Samtidigt får fiskebåtarna påfyllning av mat och diesel. Moderbåten betjänar också de bosättningar som finns så här långt ut. Vi träffade David, med enormt stort skägg och hår, på en annan ankarplats, vid en vit palmklädd strand. Palmerna odlade han och stranden röjde han, och hoppades kunna skapa ett isolerat semesterställe för vildmarksturister. Hans eget halvöppna hus var härligt inklätt i hajkäkar, valben, enorma och speciella snäckor, torkade fiskstjärtar och vackra stenar. Frun hade nyligen lämnat ön. "Men hon kommer tillbaka." ägaren av ön och hans kompis var på besök. Det blev en häftig "outback" fest. Himla många hembryggda öl. Ur havet hämtade musslor grillades över öppen eld. Alla hjälpte oss att bära Ariels jolle över lågvattenstranden när det var dags att fara ut i mörkret och koja. Vi hann bli ordentligt saltvattensduschade på vägen. Hela familjen sov tungt trots att Ariel började rulla när skyddsrevet senare försvann under högvatten.
Det röt och blåste och dundrade och gungade när världens starkaste passadvindar dag efter dag virvlade in i Ariels revade segel. Med väldiga krafter akterifrån pressades båten till att surfa med vågor i uppemot tolv knop. Varje dag lättade vi ankar vid sjutiden på morgonen, för att hinna i hamn innan mörker. Stora Barriärrevet är väldigt; stort, vilt och långt. Mellan dess luriga revformationer ville vi absolut inte segla i mörker. Inte många öar finns att gömma sig bakom för natten. På sju dagar seglade vi lika långt som från Ystad till Gävle. Fastlandet höjde sig om babord i taggiga, otillgängliga toppar. Mäktiga och kraftfulla så vi tappade andan. En kväll gick vi in i en flodmynning; Escape River, och letade oss mellan sandbankar och mangrovedungar till en härligt lugn ankarplats. Av de många krokodiler som skulle bo där såg vi ingen. Ju närmare Torres Strait vi kom, desto starkare blev tidvattensströmmarna. När vi rundade Cape York på Australiens nordspets, hade vi fyra knop ström med oss, förutom de tio vi redan seglade. Fyrar for förbi som om vi vore en snabb motorbåt. Amerikanska "Appledore" som kom norrifrån från Papua Nya Guinea, kunde inte tidlägga sin angöring med tidvattnet, utan fick strömmen mot sig. Båten rörde sig tidvis inte framåt.
Sedan storebror Christian lämnade oss har rollerna ombord på Ariel förändrats. Rasmus har blivit fördäcksgast och hanterar de tunga spinnakerbommarna med oväntad bravur. Jens tar hand om dingen och kilar snabbt omkring när segel ska skotas eller när någon tamp ska dras i. Båda barnen har vuxit märkbart med sina nya ansvarsområden och verkar tycka det är roligare med överseglingar. Att vara behövd är viktigt. Och det där om att växa med sin uppgift, stämmer också.
Birgitta Boye-Freudenthal