Innanför Stora Barriärrevet; Lizard Island.

Ariel IV 2000-08-23

Resebrev 110: Innanför Stora barriärrevet; Lizard Island

Det hände underliga saker ombord. Förutom att överenergisk passadvind blåste in så mycket ström i Ariels vindgeneratorer att vi kunde ha alla lampor på, göra massor av sötvatten med "watermakern", njuta av kalla drycker och använda datorn obegränsat. Det underliga var stängda dörrar, mystiskt prassel av papper och att några i familjen valde att stanna kvar på båten när det var dags för långa härliga utflykter. Jens och jag gick en hel dag runt Lizard Island och hittade avlägsna utsiktstoppar och stränder. Inte ett fotspår någonstans. Vi bar cyklop i ryggsäckarna men hade inte tid att utforska världen under vatten, den dagen. Lizard Island fick, efter de elva arter ödlor som kilar omkring på ön, sitt namn av Cooks besättning. De största ödlorna; "goanna", liknar leguaner och kan bli en meter långa. Vi hörde dem prassla i snår tills vi fick syn på flera stycken som ogenerat promenerade på en avlägsen sandstrand. Liksom på Galapagos blev de inte rädda när vi närmade oss. Här är de brunspräckliga som sand och torrt gräs. På Galapagos var de svarta som sina öars vulkansten och sand. Vi passerade en majestätisk dunge av höga pandanusträd där aboriginerna tror att förfäders andar håller till. Ariel låg ankrad i Watson Bay där rester av familjen Watsons stenhus från 1880-talet, finns kvar. Robert Watson var ute och sökte nya fiskevatten. Aboriginer fann främmande människor när de kom tillbaka till sina heliga platser och dödade Mary Watsons spejande kinesiska hjälpreda. Mary flydde ön i en tunna. Hon och hennes baby dog tio dagar senare, av törst. På Lizard Island Research Station lärde vi oss mer om Stora Barriärrevet och dess betydelse för världsarvet. På många platser i världen har koraller och de djur och fiskar som lever där, förstörts genom temperaturförändringar i miljön, utfiskning och kemikalier från jordbruk. Stora Barriärrevet i Australien har hittills klarat sig bra. Miljontals små djur; polyper, som varje korallformation består av, släpper fortfarande ut sina miljardmiljarder ägg och sperma en magisk natt v

alet år sedan. Maldivernas och Seychellernas legendariskt vackra koraller lär vara döende. Många rev vi såg i Stilla Havet var definitivt döda. Reven utanför Lizard levde, böljade och flammade, i lila, rosa, gult, grönt, blått och alla brungråa nyanser. Runda stora bumlingar, platta terrasserade trädgårdar, svajande fjäder och blomsterliknande koralldjur. Runda, avlånga, kantiga, fantasiformade, randiga, prickiga, mångfärgade fiskar. Solstrålar skar ner genom vattnet och lyste på lugn, sagolik, skimrande undervattensvärld. Våra illgröna, neongula och chockrosa snorklar stack upp ur småvågor ovanför ytan. Ibland försvann de någon minut när vi dök under för att titta nära.

På tredje dagen förklarades alla underligheter. Flaggspel var hissat över topp, svensk jätteflagga fladdrade i masten, hela kajutan var belamrad med paket. Den "nollande" mamman leddes ut, iförd Christians kvarlämnade morgonrock, till pappersrosor och stearinljusfrukost. Rasmus hade målat en fantastisk, stor sköldpadda, som inom ram för alltid sitter i Ariels kajuta. Jens hade lurat mig till skojfotograf och beställt in mammaansiktet i en tigerbikiniklädd pinuppkropp. Tretton båtar i viken kluckade tomma den kvällen. Besättningar från elva länder var på strandknytkalas till sena natten. Röster, dragspel, gitarrer, munspel och allehanda rytminstrument hittade varandra. I mitt sinne lättade sorgsen saknad av vänner därhemma, till enorm glädje över vårt världsäventyr, oväntade härliga upplevelser och varma, generösa medseglare.

Birgitta Boye-Freudenthal