Cairns Australien.

Ariel IV 2000-07-30

Resebrev 108; Cairns, Australien

Förstegast Christian har lämnat Ariel. Det känns oerhört tomt. Vi städade hans hytt och stuvade om, när vi nu fått mer plats ombord. Morgonrocken fick hänga kvar på sin krok. De stora modellflygplanen vilar ett år, fint inpackade i förpiken. Dyktuberna står kvar i sina hållare bakom dörren. Rasmus har också blivit "open water" PADI dykare, den yngsta de någonsin haft. Eric fortsätter att dyka, nu med proffscertifikat i bakfickan. Båda var glada glada när de kom in med dykbåten från Stora Barriärrevet. Instruktören hade dubbat dem till dykare på botten, arton meter under ytan.

Vi lämnade turiststråken i Cairns och hamnade på en marknad där lokala landmänniskor visade sina djur och växter. Australiensiska män hade bredbrättade hattar, rutiga skjortor och jeans, precis som de skulle. De tävlade i vedhuggning och sågning, och klättrade ikapp uppför träd. Och de drack öl. Hästar sprang och hoppade. Många många raser av kor fanns att beskåda. Några såg ut som kameler. Tuppar, kycklingar, ankor, lamm och valpar, fick barn hålla och klappa. Flera hundra olika sorter. Vi hade ingen aning om att djur kan se så annorlunda ut. Färger, fjädrar och tofsar både här och där. Pumpor, apelsiner, orkidÈer, ärtskidor och morötter vann pris, om de var himla stora. Största kålhuvudet var enormt, som en kalasballong. Det kom på första sidan i Cairns "dagblad". För att försöka förstå delar av detta jätteland beslöt vi att först bese kändisdjuren samlat. På "Wildworld" kramade vi koalabjörnar, matade kängurus, puttade bort papegojor från håret, häpnade inför dödliga ormar, beundrade kokaburra fåglar och blev stela av fasa när saltvattenskrokodiler med oväntad smidighet hävde sig ur vatten. Hajarna känner vi redan. Och så lärde vi oss hur man räddar livet om vi blir bitna av den ena giftiga eller den andra. Ormar, spindlar och skorpioner. Låt inte blod föra gift vidare. Pressa mot bett. Håll kroppsdelen still. Sjukhus innan åtta timmar. Om möjligt.

I Cairns har långseglarvännerna på "Denizen" blivit lokala. Efter att ha seglat runt jorden i sju år, har de kommit tillbaka till sitt eget land, och bestämt sig för att bo i närhet av turistställe. I alla besökta länder har Tiffany och Marcus studerat och köpt kvalitetssouvenirer och hantverk. Deras egen nisch har blivit vackra skrin och halssmycken av ben; hajkrokar, fruktbarhetssymboler, fiskar och snäckformer. Varje dag under den tid vi seglade tillsammans hade Tiffany en ny figur runt halsen. Bäst gillade jag rockan och delfinen. Många seglare vi mötte köpte deras grejor. Vi fick en gracil fågel tillverkad av olika delar från kokospalm. Den flyger för evigt över bordet i Ariels kajuta. Ivrigt letar nu Denizens besättning mark, i närheten av regnskog, med utsikt över det hav de lämnar, i nästa skede av sina liv. Båten får nya längtande långfärdseglare. Tiffany och Marcus bygger landhus, verkstad och får jord att odla. Höns, ankor och kanske några getter önskar de sig också. Tiffany var lärare och bara tjugosex när de lämnade Australien. Marcus var ingenjör. Nu är de hantverkare och kommer säkert att kunna skapa sig ett gott liv. Huvudlärdom från deras resa blev inte träning i "att njuta av livet och bara vara". De lärde sig att våga och kunna, aktivt bestämma och styra, över sina egna liv. Bland speciellt goda vänner vi lämnat på öar; Shetland, Tahiti, Samoa och Nya Zeeland. Nu har vi fått vi ytterligare ett par, på den stora ön Australien.

Birgitta Boye-Freudenthal