Australien.

Ariel IV 2000-07-23

Resebrev 107; Australien

Klockan halvtre på morgonen, torsdagen den tjugonde juli, kastade vi ankar i flodmynningen utanför Cairns, Australien. Efter åtta och ett halvt dygns segling från Vanuatu, kändes det härligt att gå och lägga sig i en koj som var stilla. Redan på eftermiddagen hoppade Eric högt, och skrek "land i sikte", när vi först såg Australiens bergstoppar inhöljda i dis. Men sen tog det halva natten att ta sig in genom en passage i barriärrevet och hitta inseglingsrännan till Cairns. Att med vindens hjälp i full fart plöja fram genom svart vatten i mörk natt, kan kanske kännas läskigt för ickeseglare. Vi känner de vänliga fyrarna som blinkar åt oss med vita, gröna eller röda ögon, och talar om vägen. Med ekolodets hjälp kan vi kontrollera att vi inte kommer in på för grunda vatten och radarn avslöjar oupplysta öar eller båtar i vår väg. Sedan ett år tillbaka kan vi också exakt se var vi är mellan rev och bojar, på dataskärmen. En CD skiva kommunicerar ett elektroniskt sjökort till dataskärmen, satellitnavigatorn talar om vår position och en sladd för över positionen till sjökortet. Fantastiskt! När vi i tjugoårsåldern seglade med Ariel II till England hade vi bara "karta" och kompass, och en dåligt fungerande pejl som knastrigt avlyssnade riktning till radiosignalsfyrar. Ariel IV har seglat lugnt och ganska behagligt dessa åtta dagar. Styrd av Gandalf (vindrodret) eller Lill-Alf (autopiloten). Vi har haft våra tvåtimmarsvakter, jobbat med segelbyten, spelat spel, fiskat, duschat på däck, pratat med medseglare på kortvågsradio, studerat fåglar som vilat på däck, läst, ätit, sovit, skämt bort oss med popcorn och godis, diskuterat, beundrat solnedgångar, mångator, mareld, stjärntecken och molnformationer, skickat email, tagit emot väderrapporter, lyssnat på musik, skrivit dikter och artiklar, pratat på VHF med några mötande skepp samt "bara varit" i vind- och vågbrus. Jag har läst i Australienguide om cancersol, krokodiler, hajar, giftiga ormar, spindlar och bin. Av en teckning framgick att man sällan möter mer än en fara i tag

da för att vara hårda; rädda om sitt land. Kött, köttkonserver, grönsaker, frukt, ägg, bönor, vissa hantverk från öarna och mycket mer, åker i svarta säckar till förbränning. Ariels förråd var uppätna så vi förlorade bara en stor låda popcorn och nio burkar skinka. Judith på amerikanska "Discovery" grät. Inklareringsfolket tömde hela hennes välfyllda frys. Franska "Fraden III" blev av med många dyra delikatesskonserver från Nya Kaledonien, som skulle ha förgyllt deras mathållning ända upp till Medelhavet.

Så steg vi iland på en ny kontinent och nosade oss ut i ovant människomyller och en uppsjö av saluförda saker, grejor och ting. Turister från hela världen samlas här för att genom cyklop titta på revliv. Var och en betalar 20 kr skatt "till revet". De Cairnsbor som inte är dykinstruktörer, är turistbåtarbetare, souvenirshopsjobbare, restaurang- eller hotellfolk. Eric sällade sig till de dyksugna, för att äntligen få sitt certifikat. Rasmus följde med för att nybörja. Christian letade flygbiljett till Köpenhamn med avresa de närmaste dagarna och hittade ett flyg till Tokyo med gratis övernattning på lyxhotell. Därefter ett hopp till Paris och ett skutt till Köpenhamn. Två dagar. Det tog honom två år att komma hit.

Birgitta Boye-Freudenthal