Mot Australien.

Ariel IV 2000-07-16

Resebrev 106; Mot Australien

Efter ursprungligt vänligt leverne på Vanuatus öar var det trist att behöva angöra "civilisation" för att klarera ut. Luganville, Vanuatus andra stad har 6000 invånare varav 150 icke-melanesier. När vi vandrade längs den dammiga bygatan såg vi asiatiska ansikten i nästan alla affärer. Och västerländska entreprenörer i de få dyk- och turistsföretagen. Kanske kan man förstå kupperna på Fiji och Salomonöarna. Att Söderhavsfolk som blivit fria också vill ha kontroll över handel och makt i sina egna länder. Luganville domineras av rostiga rester från andra världskriget då USA hade en strategisk flott- och flygbas här. Sönderfallande kajer, förläggningar och förrådsbyggnader. Men mest ändå under vatten. Vid "Million Dollar Point" står tanks, militärbilar, bulldozers och lyftkranar i långa rader, på tio meters djup. Vanuatu ville inte betala den miljon som det skulle kosta att överta rubbet, utan trodde de skulle få grejorna ändå. Amerikanerna sänkte allt som blev för dyrt att skeppa hem. Under vatten ligger också flygplans- och båtvrak här och där. Mest spännande S/S President Coolige som kan tävla med Titanic i storlek. Före detta lyxkryssare som byggts om till trupptransport fartyg. Hon vilar numera på trettio till sextio meters djup. Christian utforskade maskinrum, storståtlig salong och kaptenens svit tillsammans med vänner från norska "Concerto". På promenaddäck mötte de Boris, den största fisk han någonsin sett; en tam grouper i tvåhundrakilosklassen. Flera av killarna kände av kväveberusning, på femtio meters djup. Det var visst inte bara obehagligt. Senare samma dag fick vi mail från vännerna på brittiska "Yangshou". Myles behandlas på sjukhus, i dekomprimeringskammare efter en dykolycka.

För oss väntade storsegling över "the Coral Sea" till Australien. Christian ska flyga hem från Cairns för att fortsätta med sin utbildning och börja sitt eget liv. Det kommer att bli himla tomt på Ariel IV efter förstabarn, storebror och gast. Vi funderade på att hitta en ungdom i Australien som kunde fylla åtminstone det sistnämnda tomrummet. Vakter kan bli långa när vi bara blir två om natten. I en diskussion med tre besättningsutrustade vänbåtar en kväll, sades att alla tycker det är svårt med utomstående ombord. Om basbesättningen är en samkörd familj eller ett par, kan det vara besvärligt att under längre tid jämka samman med någon helt okänd. Då blir båtar väldigt små. Rasmus och Jens erbjöd sig att ta egna vaktpass på kvällar och morgnar. Nu håller Christian på att lära upp våra nya gastar. Och de tränar på förstegastens köksspecialitet; pizza.

Inför tio dagars segling provianterade vi, röjde, sjöstuvade och surrade alla grejor på däck. Nu snabbt och vant, utan de första Atlanträdslorna i magtrakten. Ariel har efterhand begåvats med en massa saker som inte riktigt får plats. Rasmus segeldinge, Jens kanot, surfbrädor, extra spinnakerbom, åror, paddlar, håvar, stor reservdieseldunk, utombordare. Alla har sina speciella remmar och beslag på däck. Det går inte att ta fel på att Ariel är en långfärdseglare. Frukt stuvar vi inte längre i nät under taket. Som verkade så käckt i början. Den ruttnar i värmen där. Konserverat smör, pulvermjölk och torkade grönsaker har blivit självklara i pentryt. Nu ligger vi med god passadvind i häcken fem dagar ut från Vanuatu. En enda båt har vi mött. Ett lastskepp från Japan. Men telegrafisten var en surbulle som inte "hade tid att prata med seglare". Om några dagar väntar en ny spännande kontinent.

Birgitta Boye-Freudenthal