Vanuatu 3.
Ariel IV 2000-07-09
Resebrev 105; Vanuatu
Längs kusten på södra Pentecost står några torn kvar, mellan tjugo och trettio meter höga, byggda av trä och grenar. Normalt bränns de ner i juni när mandoms- och god jamsskörd- ritualen är över. Unga män kastar sig som i alla tider, frivilligt, med bara en lian om foten, huvudstupa ner för att bevisa sitt mod och blidka växtkraft. Liksom moderna bungee jumpers litar de helt till sin kunskap om materialens hållbarhet och elasticitet. Tyvärr anlände vi i fel tid och kunde inte vara med om själva hoppen. Men bara åsynen av dessa trassliga uppåtsträvande torn, liknande Nimis på Kullaberg, fick oss att stanna till i djup beundran över det kurage som unga män på Pentecost måste uppvisa vid sitt inträde i vuxenliv.
Vår amerikanska medseglerska Elsebet, skulle flyga till Port Vila från en liten flyglandningsplats på norra Pentecost. Vi ankrade utanför byn Laone och rodde iland med henne, stor ryggsäck, dykväska och nyinköpt meterlång tamtamtrumma. På stranden stod inte den vanliga gruppen barn och stirrade storögt. Bara några kvinnor tittade blygt från öppningen i en hydda. Jollen förtöjdes vid ett träd och vi började vandra längs stranden. En flicka kom springande och ropade upprört på engelska att stranden var tabu och att vi genast måste gå upp till hövding Godfrey. Han satt på ett omkullfallet träd och var mäkta upprörd. översatt av flickan, fick vi veta att hela revet utanför var tabu och att han inte ville ha några vita män i sin by. Vi måste omedelbart lämna stället. En by förklarar sitt rev tabu när tillgången på fisk har minskat. Man vill blidka makter så att fisken återvänder. Elsebet bad på bruten Bislama (en sorts pidgin English som majoriteten av Vanuatus folk talar utöver sitt eget byspråk) förtvivlat att få stanna. Hon hade biljett till ett plan som "kanske skulle gå någon av de kommande dagarna." Hövding Godfrey stegade argt iväg men kom tillbaka med en vithårig överhövding i sjuttioårsåldern. Han lyssnade lugnt på våra önskemål, log och sa att Elsebet måste lämna byn men att hon skulle få bärare med sig till en annan by nära flyget. Vi andra skulle genast segla vidare. Han bankade i marken med en stav och tog oss i hand. "Nästa gång ni kommer måste ni meddela oss i förväg", sa han. "Vi är ett fredligt och vänligt sinnat folk" Hur ska vi meddela, undrade vi tyst, men lovade framföra budskapet till andra seglare. Kannibalism var vanlig här fram till 1960-talet.
Nästa ö i Vanuatukedjan hette Maewo. I Ansvari Bay var chief Nelson och hans by vana vid gästande seglare. Den väldigt vackra viken var omramad av dignande bananträd, kokospalmer, korallsten och ett vattenfall som flög i kaskader nerför berg. På en klipphylla kunde vi gå bakom vattenfallsridån, liksom seriernas Fantomen. Eric och barnen satt en eftermiddag, i vattnet på varsin sten och tvättade lakan och handdukar. Melanesier som gick förbi på stigen ibland, log och skrattade. I byn hade man döpt en av de större hyddorna till "yachtclub". Därinne hängde båtflaggor från många länder. Den äldsta jag kunde se var från 1984. Vi betalade en liten summa pengar för mat och kava och bytte till oss en modell av en utriggarkanot, mot kortbyxor. På kvällen spelade och sjöng byns unga pojkar för oss. Två gitarrer, en fyrsträngad hemtillverkad liten gitarr och en "basfiol" gjord av en stor masonitlåda, öppen i ena änden, en rejäl pinne och ett grovt brunt snöre. Svängig egenkomponerad musik med traditionella rötter. Hövding Nelsons ena vuxna son höll oss sällskap i kvällen. Han är engelsklärare i den skola som tre byar har tillsammans. "Folk här är lyckliga i jordnära självhushållning, utan vägar och elektricitet," sa han. "Men jag hoppas att inkomster från kopra, kava och seglare ska kunna ge råd till bättre sjukvård och skolor." Kavarötter exporteras till USA där de omvandlas till lugnande medel och medicin mot depression.
Birgitta Boye-Freudenthal