Vanuatu 2.
Resebrev 104; Vanuatu
Från Epi seglade vi till nästa ö, Ambryn. Amerikanska ryggsäcksresenär Elsebet var med ombord. Lastbåten hon tänkt åka med, som normalt går mellan öarna, hade grundstött. Flyglandningsplatsen gick inte att använda efter flera regnväder. Ankarplatsen låg mitt emellan två byar. Det kom utriggarkanoter från både Ranon och Ranvetlam. Vänliga melanesier hälsade oss välkomna och undrade om vi behövde något. I Rantvetlam bodde två äldre män, som blivit sjuka. Den ena var hövdingens far. Eric tog med läkarväskan dit och kunde avhjälpa lunginflammationer. En kindtand som hövdingens bror ville ha utdragen var svårare att hjälpa med. Mycket tacksam gav hövdingen oss papaya och lime. Mellan byarna fanns bara skogsstigar. Leriga efter regn. Skor var till ingen nytta och det var skönt med mjuk lera mellan tårna. Med lokal vägvisare vandrade vi på slingriga stigar uppför berget till byn Fanla. Medan vi väntade på hövdingen där, satt vi på golvet i en hydda hos mästersnidaren. Vi bytte vackra flöjter och statyetter mot T-tröjor och kortbyxor.
En stor tamtamtrumma med två huvuden, kostade både kläder och pengar. Runtomkring stod massor av nyfikna mörka barn i slitna shorts. Vuxna var lika nyfikna men kikade på avstånd. Byn har förmodligen sett likadan ut i tusen år. Palmbladshus med vackert flätade väggar och stampat jordgolv. öppen eld att koka över och vävda bladmattor att sova på. Bybarnen visade Jens och Rasmus hur man tillverkar slungor av pandanus. De riktigt skickliga ungdomarna kunde skjuta fåglar med dem. Hövdingen gav oss speciellt tillstånd att vara med på byns ROM-dans följande dag. Unga män skulle invigas i vuxenmysterier samt få rätt att tälja och snida traditionella ting. Nästa morgon hälsade vi respektfullt på flera hövdingar. De visade oss till byns dansplats framför en stor nakamal (männens rådslagshus), där vi fick sitta på stenar. Byborna stod eller satt omkring. Dansplatsen var inramad med fyrtiosex imponerande tamtam figurer, två till fem meter höga. De äldsta låg halvmurkna, omkullfallna på marken.
Så börja sjungande, hoppande, stampande, slingrande till suggestiva rytmer. Klädda i heltäckande kostymer med fågelliknande trämasker och fjäderhamnliknade skrud av svängande växter. I mitten dansade sju hövdingar nakna så när som på nambas (penisfodral), blad och fjädrar i håret. Den mest betydande bar en klubba att döda grisar med och var smyckad med grisbetar. I olika rörelser och grupperingar berättade männen om sina andar och sin magi. Jag kände tydligt i magen en förbindelse med forntid. Fyra brölande grisar släpades in. Barnen tittade bort när den första efter sex slag med grisklubban fortfarande vägrade att dö. En hjälpman drog sin machete och skar av halsen. Lösdrivande hundar slickade njutningsfullt i sig blod. Byns alla barn satt storögda men oberörda och tog del i sina förfäders heliga riter. De dansande unga männen överlämnade gåvor till hövdingarna, utöver grisar. Sedlar, stora rötter och frukter. överhövdingen visade oss sin respekt genom att överräcka en meterlång jams och två taro. Man serverade oss kava i kokosnötsskålar och lap-lap (rätter kokta under flera timmar bland varma stenar nergrävda i jorden) inlindad i bananblad. ROM-dansen var en oerhört stark upplevelse för oss, som inte går att förmedla helt, med ord. Och det händer så mycket här att vi bara kan berätta en bråkdel. "Du läsare, försök hitta möjligheter till att kunna åka hit och vara med själv."
Birgitta Boye Freudenthal