Kackerlackor!.
Ariel IV 2000-06-17
En sen kväll kom en kackerlacka gående uppför masten vid salongsbordet. Först trodde vi inte våra ögon! Att efter två års kamp, ändå ha fått dem ombord. Vi har tvättat tusentals kilo frukt och grönsaker på stränder, skalat säckvis med lök, borstat mängder av potatisar, tömt äggkartonger och andra pappförpackningar på bryggor och rivit av hundratals halvlösa etiketter från konservburkar. I början skrubbade vi till och med undersidor av skor för att inte bära ombord ägg. Och vi kletade antikackerlacksgegga på förtöjningstampar när vi låg vid kaj. Sedan lärde vi oss att en del arter kan flyga. Tredje dagen hittade Eric en lacka i speceriskåpet och Christian såg ett stort djur krypa över taket i hans hytt. Jag fann en i Erics koj. Den fjärde dagen röjde vi ut, jättestädade och dundersprayade alla köksskåp, små underligt formade stuvutrymmen längs insidan av skrovet i pentryt och alla håligheter under durken, i anslutning till matlager. Eric placerade "kackerlackshotell" samt högar med borsyra i strategiska hörn. Våra besökare kan välja mellan att äta sig till döds eller att äta bort sin förökningsförmåga. Av Tiffanie och Marcus på australiensiska "Denizen" fick vi en limfälla där hungriga kackisar ska fastna på väg till en frestande mathög. Att sprida ut borsyra i ringar runt lockande smårätter är en annan bekämpningsidÈ. Denizen hade på sin kackerlackstid två kameleonter som fångade insekter med snabb tunga. Nu har vi kackerlackor på Ariel IV. Vi har förstått att det bara är en tidsfråga för alla världsomseglare. Aldrig mer, ens i lönndom, kan vi tänka att besättningar på kackerlacksbåtar varit slarviga eller mindre renliga. Konstigt nog känns upptäckten av djuren som en lättnad. Nu behöver vi inte oroa oss längre. Vi kan inte helt bli av med skeppskrypen förrän hemma, den första vintern.
Port Vila på Vanuatu lade vi genast på minneshyllan för favoritställen. De historier vi hört i Nya Kaledonien om att Vanuatu "fått sin frihet för tidigt" var kanske sanna, men vi såg bara vänliga melanesiska människor som varmt välkomnade oss i sitt eget land. Rika är de inte men deras stolthet och självkänsla skiner. Port Vila har fortfarande, som när det var huvudstad i fransk/brittiska Nya Hebriderna, europeiska gatunamn. Både Churchill och Bougainville finns omnämnda på skyltar. Christian köpte två flöjter av bambu i en liten hantverksaffär. Innehaverskan lärde honom spela och berättade flöjternas historia, som i vissa byar fortfarande är nutid. "När männen på kvällarna samlas i nakamal-hyddan för att dricka kava och dryfta byns angelägenheter, spelar unga pojkar vilsamt på flöjter. Kvinnor och barn vet att under en stund måste de hålla sig på avstånd och vara tysta." En hjälpsam tullare kom ut i rostig dinge. Vi bogserade honom i land när hans motor inte ville mer. Ingen kom för att leta efter våra insmugglade potatis- och lökförråd från Nya Zeeland. Dem måste vi snart äta upp. Australiensiska myndigheter kommer knappast att förbise dem.
Vi ankrade några dagar tillsamman med "Jubilation" och Denizen i en vacker vik strax utanför Vila. Jens paddlade kajak. Rasmus riggade sin segeljolle och blev populär jolleinstruktör bland storbåtsseglarna. Revet utanför var mäktigt levande och synnerligen fiskrikt. Tubdykarna satt femton meter ner och matade färggranna fiskar med bröd ur plastpåsar. Vi andra gjorde samma sak strax under ytan. Hundratals fiskar stimmade fullständigt oblygt runt oss. De minsta åt ur handen. De lite större vågade jag faktiskt inte mata. Jag njöt länge av undervattenslivet, utan våtdräkt och utan att frysa.
Birgitta Boye-Freudenthal