Vanuatu.

Ariel IV 2000-06-25

Resebrev 103; Vanuatu

En vänlig passadvind skjutsade oss snabbt och stadigt, för fulla segel, nordöver till nästa ögrupp inom Vanuatu. Christian bakade bullar för att fira tvåårsdagen av vår avsegling från Råå. Hela familjen fikade på däck medan vår käre styrman, vindrodret Gandalf, styrde. Vi njöt av ljummen bris över kroppen, på vår kanske härligaste segling hittills. På långt håll såg vi många många stora kanoter med utriggare, en del med segel av palmblad, styra över sundet från vår tilltänkta ankarplats på ön Epi, mot Lamen Island. Snart kunde vi urskilja hur kanoterna var huggna ur stockar och hur utriggarna var fastsatta med knutna pandanusblad. Nakna barn, kvinnor i slitna klänningar och män i trasiga kortbyxor vinkade med glada ansikten. Kanoterna var lastade med bananstockar, papaya, kokosnötter, jams och taro. Under flera alltför blåsiga dagar hade människorna från ön inte kunnat besöka sina odlingar på fastlandet.

En äldre man undrade om vi hade några kläder att byta. Vi gav honom en tröja och ett par kortbyxor mot en spann frukt. Han blev himla glad. Starkt berörda önskade vi att vår magra seglargarderob varit mer innehållsrik. Ariels ankare fann gott håll i svart sand på åtta meters djup. Vattnet var så klart att vi kunde se ankarkedjan som en blänkande orm över botten. Vi hoppade i. Rasmus och Jens fick genast syn på några havssköldpaddor. De var lika stora som barnen själva. Räddhågade i början simmade vi med sköldpaddorna och strök dem över skölden. Efterhand dök det upp fler och vi blev vana vid att ha dem runt oss. Under vattnet rörde de sig, trots sina stora tunga kroppar, graciöst flygande med vingliknande ben. över vattenytan liknade de forntida ödlor med trubbiga ormskinnsklädda trynen. Längre in mot land, siktade vi en tre meter lång sjöko som betade gräs på botten. Den brydde sig inte om att barnen dök ner och klappade dess rygg. Rasmus sa att skinnet "kändes som knottrigt gummi". Med elegant tudelad valstjärt, kropp som en stor delfin och huvud som ett dammsugarmunstycke, såg sjökon närmast overklig ut.

Sedan tröttnade hon på oss och försvann med några snabba slag av stjärten. ätspår på botten skvallrade om att vår ankarbukt var ett gott ställe för sjökor.

Eric plockade fram en påse myggbekämpningsmedel. Det starkaste, som vi skickat efter från Australien, heter "Bushman". För att kunna gå iland i skymningen kletade vi Bushman runt hand-, fotleder, hals och ansikte. Resten av oss själva täckte vi med långbyxor, långärmade skjortor och gympadojor. Väldigt varmt men myggsäkert. Epi har gott om malariamygg. Gummijollen landade vi på svart sand i kolmörker. Vägledda av fotogenlyktor och med vår egen stora ficklampa, hittade vi till kavahyddan i strandkanten. Mörka män i alla åldrar, från arton och uppåt, tömde skålar med kava och betalade femtio vatu (ca tre kronor) per skål. Tillsammans med amerikanska Joshua och Kristine, som i Fredskårens regi, oavlönat arbetar som lärare i byn, tömde vi några skålar. Och spottade som alla andra. Drycken smakade jord och diskvatten. Men det kändes skönt pirrigt i läppar och öron. Och stilla avslappnat i själen. Hövdingen var där. Han drack många skålar och stillnade tillsammans med män runt omkring.

Liksom på San Blas hade vi en stark känsla av overklighet och en upplevelse av att befinna oss i en annan tid.

Birgitta Boye-Freudenthal