Nya Kaledonien, Loyality Islands, Lifou.

Ariel IV 2000-06-04

Resebrev 100: Nya Kaledonien, Loyality Islands, Lifou.

Vi hamnade på en bröllopsfest i We, huvudort på Lifou, Loyality Islands. I en fyrkantig palmbladshydda, öppen i ena kortsidan, satt den man som skulle gifta sig. Behängd med blommor. Hans släktingar höll tal och uppvaktade med gåvor, den ena efter den andra. In bars hundra kilo socker, fem säckar mjöl, en dräktig sugga, en hög med rispaket. När en rulle tyg skulle överlämnas dansade givarfamiljen in. Tillsammans bar de över sina huvuden tjugo metrar färgglatt blomtyg, utrullat. I ett avlångt gräshus tillredde kvinnor festmat i enorma grytor över öppna eldar. Rök höljde husen som dimma. Längst bort stod män och stekte kött. Bakom huset träffade vi en pojke som öppnade ett berg av kokosnötter. Kokosnötsmjölk ingick i de flesta maträtter. I en hydda för barn, satt sex kvinnor i vackra vadlånga klänningar, och rensade kyckling. Tolvåringar och yngre skulle äta för sig. Hela eftermiddagen mottog den blivande brudgummen generösa släktingar. På kvällen bjöds till gästabud i det största bladhus jag någonsin sett. Taket var gjort av gräs och liknade mycket ett skånskt halmtak. Hela huset påminde på avstånd om ett vikingatida långhus. Miljön var som tagen ur en sagobok. Nästa dag skulle den blivande bruden och hennes släktingar genomgå samma ceremoniella överlämnande av gåvor. Själva giftermålet gick av stapeln först på tredje dagen. Tyvärr kunde vi inte vara med då. Vi fick, för tullen i NoumÈa, bara stanna fyra dagar på "Loyality Islands", efter att vi klarerat ut för att gå till Vanuatu. Loyality ligger på vägen. Resten av långseglarna fick nöja sig med 24 timmar. Vi påstod att vi var journalister som med våra artiklar lockar turister till landet. Tullarna blev imponerade av våra många resebrev från Sydsvenskan. Vi valde att besöka Lifou, den mittersta av Loyality öarna. Här ligger vi nu vid en boj som vi fått låna av öns enda segelbåtägare, en lärare från Paris. Solen öser ner över turkosblå lagun. Vågor kluckar vänligt mot ännu en obeskrivligt vacker vit strand. Jens paddlade i sin kanot ut till revet och pratade m

r. Mannen var mycket vänlig och kunde lite engelska. Hans fångst var avsedd till kvällsmat för familjen. I Nya Kaledonien inbegripet Loyality finns nästan inga fiskare. Konstigt nog. En mikroorganism som innehåller gift sätter sig på koraller i vissa områden i Söderhavet. Nya Kaledonien är en sådan plats. Kanske finns här inga fiskare för att fiskarna är förgiftade. Men de verkar inte lida av det. Människor som äter förgiftad fisk får "ciguatera" och kan bli allvarligt sjuka. Våra harpungevär ligger kvar på sina platser.

I We "hamn" finns förutom Ariel två motorbåtar. Vid kaj ligger tre gånger i veckan en fransk modern flygbåt som transporterar folk mellan öarna och NoumÈa. Kaptenen, franska Alain, visade oss med stolthet sitt skepp. All tänkbar navigationsutrustning fick oss att blekna av avund. Bland den melanesiska besättningen fanns Jacques, vars familj bor i en liten traditionell by på andra sidan ön. Vi träffade familjen som kommit för att vinka av ett av sina elva barn. De inbjöd oss speciellt till sin by. De utstrålade liksom alla vi träffat på Lifou en självklar vänlighet och värdighet som påminde oss om Western Samoa. Människorna verkar enkelt nöjda och lyckliga med sina liv. Dvs melanesierna. Fransmännen vill flytta hem till Frankrike när deras barn kommer i tonåren. "För att de ska få en riktig utbildning" Om tjugo år ska Nya Kaledonien bli frittÖ.

Birgitta Boye-Freudenthal