Mera Loyality Islands, Lifou.

Ariel IV 2000-06-11

Resebrev 101: Mera Loyality Islands, Lifou.

Vi blev hembjudna på frukost till Edward (på sitt eget språk heter han Koi), i We by på Lifou. Hans barn hade dukat te, papaya, bananer, kokosnötter och bröd på bladduk i skuggan av en palm. Hela bordet var dekorerat med nyplockade blommor. Edward är svart, har afrikanska drag och ett varmt leende med de tänder han har kvar. Hans färggranna skjorta var av samma tyg som flaggan som representerar kanakfolkens och Nya Kaledoniens frihet. Edward är nyvald lokal politiker och arbetar för frihetspartiet som har många många anhängare. "Men vi ska inte göra samma misstag som Vanuatu", säger han. "De ville bli fria omedelbart. Vi måste hinna förbereda oss och utbilda egna läkare, entreprenörer och lärare. Kanske kan vi klara oss själva på ett bra sätt om tjugo år. På Vanuatu finns nu istället för de engelska och franska, en massa australiensiska högutbildade. Det är ju inte bättre. Och vi vill inte ha inbördes oroligheter som på Fiji och Salomon." Edward har besökt Sverige en gång och utryckte djup beundran för Olof Palmes internationella arbete för frihet. Bengt Danielssons kritik av Frankrike och atomsprängningar i Stilla Havet har betytt mycket för folken här. På Lifou stannar barn vid en skilsmässa hos sin far. Modern flyttar tillbaka till sin ursprungsfamilj. Edwards bor med sina barn i en traditionell hydda på familjens land. Vid strandkanten gick hans gamla kutryggiga far och spred kompost under papayaträd. Vid lågvatten kunde vi gå hem direkt över revet och simma de sista tjugo metrarna till Ariel IV.

"Lady Geraldine" en rostig lastbåt kom in till kaj. Jonny från Danmark var maskinchef ombord. Han hade sett vår danska flagga och inbjöd oss över VHF till lunch ombord. Kaptenen och kocken var "kaledosher", fransmän i andra generationen. Resten av besättningen var melanesier. Vi njöt en trerätters fransklyxig matstund och "snakkede dansk". Eric (åtminstone i pass och hjärta) och Ariel är danska. Lady Geraldine är livsnerv mellan Loyality Islands och huvudkaledonien. Den här gången levererade hon konserver, socker och mjöl, en bil, ett kylskåp, drickavaror och tyger.

På andra sidan ön ankrade vi två dagar mellan korallrev nedanför tjugo meter höga klippor. På toppen ligger byn Joking. Byborna har huggit ut en trappa, men vi kunde inte landa jollen där. Längst in i en stor grotta bildades vid lågvatten en liten strand. Där vadade vi i land och lyfte upp jollen på en klipphylla. På klippornas topp fick vi en underbar stund då solrött speglade sig i Ariel och stilla kvällsvatten. Jag såg den omtalade gröna blixten precis då solen gick ner. Barn förde oss till byns hövding och vi överlämnade fem meter tyg, cigarrer och en mindre sedel enligt traktens kutym. Hövdingen tackade oss känslomättat för att vi respekterat hans folk och deras seder. Hans hustru serverade oss te och bröd. Vi satt i kvällen och resonerade om förfäder, sammanhang och livsinnehåll. Hövdingen hade gått på South Pacific University i Suva, Fiji under ett år, och kunde engelska. Han tyckte att "numera åker jag till städer bara om jag måste. Familjen, byn, havet, naturen och trädgården ger lugn i själen". En hövding på Loyality Islands dikterar fortfarande sin bys lagar. Han dömer i tvister och viger par. även om de också, enligt fransk lag, måste gifta sig i kyrkan. Med en enda ficklampa var det svårt att i kolmörker hitta tillbaka hem. Vi satt i natten och resonerade kring hur vi i västerlandet, hittar lugn i själen.

Birgitta Boye-Freudenthal