Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 10

<<<>>>


Ariel IV 28 juli 2004

Ålesund och ö-liv

Ålesund är, precis som det står i pilotböckerna, förmodligen Norges vackraste stad. Men visst är det konstigt att se en norsk stadsmiljö utan ett enda traditionellt trähus. Hela centrala stadskärnan består av vackra stenhus i jugendstil med årtalen 1904 eller 1905 inhuggna i murverket. En blåsig vinterdag år 1904 brann Ålesund ner till grunden och tiotusentals människor stod hemlösa. Bara några få hus i ytterkanten gick att rädda. Hela Norge och Europa rördes av Ålesundsbornas nöd och hjälp strömmade in. Kejsar Wilhelm som brukade tillbringa några sommarveckor varje år i fjordarna, sände ansenliga summor till återuppbyggnaden. Fortfarande undrar många om det bara var kejsarens goda hjärta som fick honom att bidra så generöst eller om han i själva verket ville återuppbygga staden åt någon Ålesundsdam som hade vunnit hans hjärta. Vi promenerade längs en gata, passerade en restaurant och såg en turbåt gå förbi som alla tre bar namnet Kejsar Wilhelm.

Efter att ha åkt tre olika SJ-tåg, ett flygtåg, ett flygplan och en flygbuss kom vår mellanson Rasmus efter 12 restimmar till Ålesund. Att resan blev så invecklad beror inte på att det är svårt att ta sig till Norges västkust utan på att en sökmotor på Internet valde ut dessa reseingredienser som det absolut billigaste alternativet. Rasmus somnade som en dubbelstock i sin gamla koj där han på världsomsegling tillbringat alla nätter mellan elva och fjorton års ålder.

I den minimala hamnen på Södra Björnsund mötte vi en dam som berättade om öns och sin släkts historia. När hon var liten bodde omkring 700 personer i ögruppen. 1962 byggdes en ny skola. 1972 lades den ner och all kommunal service drogs in. Öborna fick visserligen bidrag för att flytta till fastlandet men fortfarande idag benämner man det som hände som tvångsförflyttning. Alla flyttade. De flesta kunde behålla sina hus som sommarbostäder men några köptes upp och såldes senare för dyra pengar till sommargäster från Bergen. Vi paddlade runt öarna och utforskade varenda vik. Dyning från västerhavet dundrade trots nästan stiltje in mot klipporna på yttersidan. Jens och Rasmus kunde på sin paddlingstur inte låta bli att följa med dyningen in. Rasmus kanot slog runt och han hamnade i det femtongradiga vattnet. ”Hur kom du upp i den ranka kajaken”, undrade vi. ”Jag vet inte, det var så kallt att jag bara for upp på något sätt.”

Damen berättade om två till henne jämnåriga flickor som i fjortonårsåldern lekte en vanlig lek med dyningen. Utmana vågorna, stanna på klippan så länge som möjligt, hoppa undan i absolut sista minuten. En extra stor dyning tog med sig båda flickorna. De kunde liksom de flesta öbor på den tiden inte simma.

En äldre man bjöd med Rasmus och Jens på fisketur. De kom in från havet en timme senare med en jättetorsk, ett halvdussin storsej och minst lika många småsej. ”Sej är bäst på sommaren. Torsk är bäst i de månader som har ett r i sitt namn”, sa mannen. Eric fileade torsken på kajen och trots att det är sommar smakade den himmelskt. Ja vi menar verkligen himmelskt. Alla de torskfiléer vi köper dyrt hemma, i färskt eller fryst skick, smakar jordiskt. Och det är skillnad! Torskhuvudet satte Jens i en tina och sänkte ner den på botten. Nästa dag hade vi fem stora krabbor till kvällsmat.  

Vattnet i Björnsund hamn gick som vanligt upp och ner en och en halv meter var sjätte timme. Visserligen är det ingenting mot tidvattnet på fyra meter i Nya Zeeland eller elva meter på Channel Islands utanför Frankrike, men ändå måste förtöjningstamparna kollas och anpassas. Och vår bräda som ligger utanpå tre stora fendrar måste läggas rätt i förhållande till de lastbilsdäck som hänger längs kajsidan.

När vi lämnade Björnsund viftade damen från sitt hus på klippan med en norsk flagga på stång. Vi seglade ut förbi en staty på en klippavsats föreställande en kvinna som för evigt sitter och väntar på sin av havet tagne make.

På väg över Hustadviken, en ökänd sträcka översållad med brott, stenar och skär, motorseglade vi för att i motvind kunna hålla rak kurs mellan alla stenfarligheter och vrak. Under den långsamma seglatsen observerade vi en gigantisk havsörn, en säl i vattnet och tre på ett skär, några sulor och en hel grupp med lunnefåglar. Lunnefåglarna är de roligaste fåglar vi vet, i hemmavattnen. De ser ut som sjöfåglar med papegojhuvud och skämtbråkar ofta med varandra. 

På ett större skär, Ringholmen strax utanför Kristiansund tillbringade vi två härliga dagar i samspråk med Gun och Ole, ett norskt långseglarpar som råkade ligga vid bryggan. Vi pratade om norska Marianne som varje år på julafton bjuder skandinaviska långseglare på risgrynsgröt eller glögg i sitt hus i Bequia, Västindien. Gun och Ole berättade om Öyvind och hans hustru som vigt tjugo år av sina liv åt att bygga om det gamla övergivna fisksalteriet Ringholmen till ett levande båtvandrarhem och en mötesplats i skärgården. Krogen är ett vackert stora rum med den gamla imponerande trämiljön känsligt bevarad. Smakfullt kombinerat med det nya som måste till. Vi tror att vår tids människor behöver det gamla att relatera till, att nutidens översnabba utvecklingstakt lurar oss och får oss att må dåligt för att vi inte hinner med och inte förstår hur allt hänger ihop. I alla fall inte i de år av våra liv när vi börjar reflektera över sammanhang.

Birgitta och Eric Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 10

<<<>>>

 

arielfyra@hotmail.com