|
Ariel
IV 20 juli 2004
Florö till Ålesund
Under veckorna tillsammans med våra tillfälliga
besättningar kommer vi dem närmare än vad vi kunde föreställa
oss. Det är härligt att konstatera hur bra det fungerar och att känna
hur nära vi kommer varandra trots den korta tiden. När vi står på
kajen i Florö och ska vinka av Tina, Henrik, Kirsten och Alexander
känns det både tomt och trist. Även om de redan har anmält
intresse för att mönstra på nästa sommar vid Spetsbergen och Grönland.
Hurtigruttsbåten tutar dovt och försvinner mellan bergen söderut.
Vi vet att den kommer att passera flera av de öar där vi har
njutit av livet tillsammans, vandrat, paddlat, badat och sjungit vid
lägerelden.  Akterkojerna
står tomma med gästtäckena ihoprullade i hörnet. Men vi ägnar
dagen åt att städa och tvätta och nästa dag kommer Petra från
Helsingborg och Bengt från Hofterup.
Den norska skärgården får vår svenska
bohuslänska motsvarighet att krympa till en mycket liten och mycket
tätt befolkad dito. Vi har seglat genom fjordliknande passager med
hisnande tusenmeterstoppar istället för strand och med snöklädda
toppar en bit bort. Men nog katten öppnar sig vattnet plötsligt i
andra änden och leder oss rakt på någon vacker liten skärgårdsö.
Det är bara att ta för sig. Här finns ingen annan, mer än öborna
själva, deras  sommarbesökande
släktingar, några gästande lokala norska motorbåtar och någon
enstaka långseglare. Visserligen har de flesta öarna en minskande
fast befolkning men människorna här biter sig fast i sin hembygd
och söker ständigt nya vägar till försörjning.
På ön Faeröy har man startat ett anspråkslöst
feriecentra. En liten brygga för gästande båtar. Ariel IV får
knappt plats. Två hyttor till uthyrning på bergskanten. Ett litet
bageri som försörjer gäster och de 200 bofasta med bröd. Ett
moderhus med fyra rum till uthyrning, utedass till de båtbesökare
som behöver och en krog med sex bord. Den kväll som vi var där
var det mer än knökfullt av lokala gäster på krogen. Vi frågade,
utan hopp om framgång, efter Internet för att kunna skicka bilder.
Det fanns inte, men en ung kock föreslog att vi kunde komma hem
till honom och skicka.  Han
följde oss till en gammal bondgård, förbi sina föräldrars köksdörr
och uppför en vindstrappa till sitt eget rum. Där lämnade han oss
ensamma och sa att vi kunde sända det vi behövde.
På ön Silda strax söder om Stadtlandet finns
tretton bofasta personer. I en kur vid kajkanten finns nitton brevlådor.
På åtta av dem står åtta olika norska efternamn skrivna eller målade.
På de övriga elva brevlådorna står elva olika förnamn, men alla
har samma efternamn: Silden (= sillen). Olav Silden, Anders Silden,
Bjarne Silden, Helga Silden …
På en informationslapp finns personer med
ansvar för turbåten, restaurangen, hamnen, posten och fiskenäringen
namngivna med telefonnummer.  Alla
har samma efternamn. Gissa vilket! Vi besteg den högsta toppen på
Silda och förundrade oss på vägen återigen över den oerhört
frodiga markgrönskan på öarna. På bergen växer dubbeltjock
mossa med mjuk äng ovanpå. Vi sjunker till fotknölarna i det
mjuka och gläder oss åt att en motsvarighet till vår barndoms ängar
fortfarande finns kvar. Vi har bekymrat oss över hur de sydsvenska
unga flickorna ska kunna hitta sina sju vilda midsommarblommor att lägga
under kudden. Nu vet vi att de kan åka hit. Från toppen skådade
vi ut över Stadtlandet, Norges andra Kap Horn. Som en tät rad
vilande gigantiska elefanter med framben och snablar framför sig
och med stängda ögon och öron formade sig den mäktiga halvöns
klippvägg i raviner och rundade utsprång. Majestätisk att se på
men med ett synnerligen dåligt rykte i seglarkretsar. Många fartyg
har förlist utanför Stadtlandet med dess yttersta udde kallad Stålet.
Ovanligt stora vågor, flera outmärkta undervattensskär, oförutsebara
korssjöar, starka strömmar och plötsliga hårda vindkast har
rapporterats därifrån. Tillsammans med vår besättning förberedde
vi oss noga för rundningen, hämtade speciella rapporter om sjö-
och väderförhållanden, sjöstuvade lösa grejor i skåp med säkerhetsreglar,
skalkade luckorna och fäste livlinorna i våra kombinerade flytvästar
och säkerhetsselar. I övrigt är Ariel IV alltid redo för hårt väder
med revlinor ikopplade och med backstagen förberedda att sätta an.
Första delen av seglingen ut från Silda blev härlig med lagom slörvind.
Vi satt med nedfällda sprayhoodar i sittbrunnarna, käkade norska
wienerbröd och njöt av solen som var framme mest hela tiden. Men längst
ut vid sydvästra udden, kallad Huvudet, började sjön sjuda av
oroliga underströmmar, vinden friskade och den långa havsdyningen
blandades upp med bråkiga korta meterhöga vågor. Vi revade segel
och kontrollerade med jämna mellanrum vart den mörka molnbanken i
söder rörde sig. Norrifrån kom en konvoj med mindre motorbåtar
eskorterade av en räddningskryssare. Längre ut låg ett par fiskebåtar
och slängde i vågorna.  Ariel
IV rusade som ett tungt lokomotiv i över tio knop genom det kokande
havet och rundade Stålet med beslutsam kraft. En bit in på andra
sidan tog vinden plötsligt slut och seglen hängde helt slaka.
Dyning, vågor och ström försvann som i ett trollslag. Vi vinkade
åt en mötande svensk segelbåt, Akka, och hoppades att rorsmannen
där förstod vad som låg framför. Han skulle bli tvungen att
kryssa mot vädret runt Stålet. Vi återgick till att beundra det
storslagna landskapet och dukade fram en försenad lunch.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
