|
Bergen 7 juli 2004
Utsira, väderön längst ut i Västerhavet
Varje morgon måste vi avgöra om det är badkläder
eller mössa och vantar som gäller. Badkläder passar om solen
skiner och vi förväntas tillbringa dagen i lä. Mössa och vantar
passar om solen inte skiner och vi förväntas tillbringa dagen i blåst,
dvs seglande. Om solen skiner och vi ska segla kan det fortfarande
vara aktuellt med mössa och vantar i motvind men i medvind kan
kortbyxor och t-tröja vara aktuella.
I det lilla fiskeläget Espevaer förtöjde vi
tio meter från det lokala kaféet som är allt byn har att erbjuda
av gemensamhetsutrymmen förutom en minimal affär. Det var söndag
och kaféet var hyrt för en dopfest. Lekande barn, män i svarta
kostymer med vit och svartrandig slips, kvinnor i beige dräkt med lång
kjol. En norsk besättning vi träffade sa att här vid västkusten
är det samma traditionella kläder som används vid dop, som vid
begravning och bröllop. Det är bara färgen på slipsen som
skiftar. Randig, svart respektive vit.  Vi
fann för gott att avstå från badkläder den dagen även om vädret
passade. Eric och Jens tog på sina torrdräkter och dyktuber och
for ut med dingen runt öns västra udde till en av de vackraste
laguner vi sett sedan Söderhavet. Förtrollande turkos vatten över
kritvit sand. Knallblåa fiskar. Frodigt böljande bredbladig tång
i täta skogar omkring. Men temperaturen var runt 14 grader vid ytan
och väldigt mycket kallare på 15 meters djup. Där såg de en
gigantisk torsk. Även om cyklopsyn överdriver uppemot 25 % så var
den förmodligen drygt meterlång och skulle kunnat föda oss i
flera dagar om vi haft harpungeväret med. Men för det första får
man inte som tubdykare, använda harpungevär i Norden, och för det
andra skulle vårt lilla harpungevär inte klara den stora torsken.
Det var synd men vi har fångat tillräckligt med makrill och sej från
ytläge för att behöva bekymra oss alltför mycket över de hutlösa
priser som gäller i Norges livsmedelsbutiker.
På måndagen valde vi i badkläderna och
paddlade med våra två kajaker, och gummidingen som följebåt, över
en stökig yttre fjärd till en liten vik på några ytterskärskobbar.
 Där
tillbringade vi dagen med att njuta av solen i lä och att med ögonen
följa regnvädren efterhand som de drog fram över fastlandet. Där
tog vi också sommaren första Norgedopp. Snabbt i och dubbelsnabbt
upp. Förmodligen de 14 graderna. Himla skönt efteråt!
Innan vi lämnade Espevaer lade vi enligt
instruktion på en lapp vid kajkanten, femtio kronor som hamnpengar
i en liten brevlåda. Det hela känns som segling i Bohuslän, förr
i världen. Högst ett par båtar i varje hamn. Vanliga människor,
inga hamnvakter.
En av de största upplevelserna hittills har
tveklöst varit besöket på Utsira, Norges västligaste ö. Utsira
som alla seglare så många gånger hört uttalas i sjörapporten när
det handlat om att få information om väder och vindförhållanden
på Nordsjön.
Utsira mötte oss med sol och frid men också
som en levande ö med gamla anor som kämpar för att överleva i
modern tid. En man kom körande i bil och hälsade oss välkomna
till ön. Han sa att vi gärna fick ligga vid kajen och gärna
koppla in elström och det kostade absolut ingenting.
Tvåhundrafemtio människor i alla åldrar bor
på Utsira som är Norges minsta kommun. Det tar för lång tid att
pendla till kustens arbetsplatser så männen på Utsira är
antingen sjömän eller jobbar på oljeplattform.
Kvinnorna arbetar i kommunen. Kommunhuset mitt på ön såg
stort och imponerade ut, men det visade sig att huset inrymmer både
sjukhem för gamla samt bibliotek och badhus. När vi traskade över
ön från Nordviksvågen där Ariel IV låg ensam förtöjd, till Sörevången
där öns affär finns, sken solen. När vi skulle återvända ösregnade
det. En gammal Volvo skåp stannade och erbjöd oss skjuts tillbaka.
Föraren var kommunfullmäktiges ordförande, lots i vardagslag. En
timme tidigare hade han bytt från kostym till sin nuvarande rutiga
arbetsskjorta. ”Vi har haft internationell press här idag, världens
första vindkraftanläggning med möjlighet att lagra energi har
invigts.” Försöksanläggningen ska försörja 10 hushåll med
ström, blåsiga såväl som vindstilla dagar. Kraften lagras i vätgas.
På kvällen såg vi ordföranden i sin kostym på de norska
tevenyheterna.
Nästa dag vandrade vi upp till fyren. Tre
stora hus med två lägenheter i varje, från mitten av
artonhundratalet då fyren byggdes, ligger där numera tomma, som på
de flesta andra
norska fyrplatser från den tiden. Man kan tycka att sex familjer
var många människor för att hålla en fyrplats igång. Men om man
betänker att fyren skulle skötas dygnet runt, väderstationen
likaså samt mistluren vid dimma, så var de inte så många.
Dessutom behövdes folk till skola för barnen och allehanda
service. Numera är fyren automatisk.
Det var med ett visst vemod vi lämnade Utsira.
En så vacker ö. Tiden står i stort sett stilla. Det kan betyda
att man är på väg mot sin undergång. Fiskeflottan har raderats
ut, konservfabriken är död och det är svårt att hitta något som
kan träda i dess ställe. Månde förnybar energi kunna bli det försörjningsben
som ska rädda ytterskärgården från att helt avfolkas. Vi håller
tummarna för Utsiraborna.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
