|
Skutehavnen 30 juni 2004
Lysefjorden
I Stavanger fick vi en första smak av långseglarlivet
så som vi kommer ihåg det från jordenruntseglingen. Bredvid oss
vid kajen låg två danska båtar, en tysk och en engelsman. Alla
var lika självklart vänliga och hjälpsamma som vi minns långseglarsläktet
från de stora haven, som om vi tillhörde samma släkt fast vi
aldrig träffats förut. En kväll samlades tolv personer, unga och
gamla, i Ariel IV: s sittbrunn för umgänge och historieberättande
över ett litet knytkalas.
Ändå var det skönt att efter några dagar lämna
stadsmiljön och ge oss ut i Norges vidunderligt sköna fjällnatur,
in i Lysefjorden mellan höga bergväggar och med snöklädda toppar
en bit bort. Där hittade vi vid en strömmande fors, som kastade
sig utför branterna, resterna av en gammal kaj, kanske hundra år
eller så. På lodräta klippor runt kajen hade flera besättningar
ristat eller målat sin båts namn. Vi trixade in Ariel IV och förtöjde
mellan en utstickande bit kaj och själva bergväggen där en gammal
förtöjningsögla fanns inkilad. Vår värld bestod nu av den
skimrande fjorden, omgiven av höga kala bergsväggar och vårt hem
Ariel IV. Så återupplevde vi den för oss stora känslan av att
vara ensamma i hela världen. Även om vi den här gången inte
kunde njuta av naturens stillhet. Forsen brusade intill så vi
knappt kunde höra varandra tala. Jens klättrade uppför forsen på
dess mittstenar. Han blev så våt av flygande vattenskum att han
till slut gav upp och lät vattnet strömma över hela sig med kläder
och allt. Det var inte så kallt, tyckte han. Fast vattnet förmodligen
hade sprungit ur höglänta glaciärområden och det var omkring 15
grader i luften.
Intill kajen börjar en gammal numera nästan
osynlig stig som följer forsen upp genom frodig vegetation till en
sjö några hundra meter över havet. Vi klättrade över och runt
stenblock, hoppade på tuvor mellan vattenrännilar och följde
stigen så gott det gick genom härligt orörd och vacker vild
natur. På andra sidan sjön var naturen och stigen egentligen säkert
lika vacker, men uppbökad och sliten som en boskapsväg. Vi stötte
på vandringsleden till ”Preikestolen” som nyttjas av 90 000 besökande
turister om året, från hela världen. Och visst var det värt att
dela upplevelsen med ett par hundra när vi väl satt där som på
en gigantisk platt predikstol, kanske trettio meter bred, perfekt
formad ur fjället, 600 meter över fjorden. När vi låg på magen
och kikade över kanten kom en till synes liten leksaksbåt seglande
förbi alldeles under oss. Vi fantiserade om den enorma präst som
storleksmässigt och lungkapacitetsmässigt skulle passa till att stå
och predika där, ut över Lysefjorden.
Tillbaka vid båten, efter tio timmars svettigt
vandrande sprang även Eric och jag ut i forsen med tvål i den ena
handen och en balja att ösa vatten över oss med i den andra.
Jovisst var det kallt, men fantastiskt friskt och skönt efteråt.
Vi tvättade också våra stinkande vandringskläder i
vattensamlingarna nedanför forsen. Jens trampade tvätten i baljan
så den skulle bli ren. Han tyckte inte det var någon större
skillnad på att vandra längs eller tvätta i, forsar på Trinidad
eller i Norge. Samma känsla av frodig fuktig natur. Fast det är
klart att ”temperaturen skiljer något förstås”.
 På
kvällen satt vi i gräset intill den gamla kajen och grillade
makrill som vi fångat på släplina under vägen dit. Där upplevde
vi ytterligare en av alla de stunder av lugn och omedelbar lycka som
långseglarlivet har givit oss, långt från krav och måsten. En lärka
drillade upp över klippans kant och en manet simmade sakta förbi.
Tyvärr dög det upp en svärm med ettriga knott också.
På morgnarna är det kyligt i Ariels kajuta
nu. 14 grader idag. För varmt för att ha vårt nyinstallerade värmesystem
igång och för kallt för att det ska kännas bra att lämna kojvärmen.
Vi stänger dörrarna till förpiken och till den aktre delen
av båten, tänder fotogenlamporna, sätter på spisen för att koka
te och känner hur det snabbt blir ombonat i salongen och pentryt.
Men på toaletten känns det iskallt att sätta stjärten på
ringen.
Klimatet och vädret här runt Norges södra västkust
påminner oss om Shetland och Skottland. Opålitligt, ständigt
skiftande, regn och vind och plötsligt några timmar av underbar
sol och sommarvärme inemellan. Det är nästan lika bra att hoppa
över väderleksrapporterna. Vädret blir ändå som det blir. Vi
har redan lärt oss att här är det ingen idé att försöka vänta
in det goda seglingsvädret, det kommer när det kommer.
På morgonen när vi vaknade vid forsen strålade
solen. Vi njöt av frukost i sittbrunnen, nästan utan kläder för
första gången den här sommaren. Tvätten torkade vajande från
mantåget och fjorden kluckade vänligt mot skrovet. Den här veckan
har vi inga gäster ombord och det var skönt bara sitta där
tillsammans i familjen. Fast Jens satt inte stilla så länge utan
hoppade iland och målade ”Ariel IV 2004” med stolta vita bokstäver
bland de andra namnen på bergväggen. Dagens segelbåt gled förbi.
Ja, det är faktiskt så att vi bara möter ungefär en ytterligare
långseglare om dagen här. Att jämföra med jag vet inte hur många
i Bohuslän på sommaren eller omkring tjugo i någon stor hamn i Söderhavet,
kanske på Tahiti. Norge ger mersmak.
Birgitta
och Eric Boye-Freudenthal
|
